Tour de Forshaga

I morse var jag så duktig att jag tog cykeln till jobbet. Och om det händelsevis har gått någon förbi så är det en tur på 2,5 mil (varav sista halvmilen är full i morgontrötta långsamma människor som bara är ute för att vara i vägen för just mig). Cykelturen avklarades på 62 minuter, och undertecknad var efter dessa 62 minuter i god form för att dra på arbetsbyxorna och genast sätta igång att göra skäl för sin lön. Så nu ska ni fanimej vara imponerade!

Vatten- och potatispaus på hemvägen.

En blomma till mor

En traditionell uppvaktning hanns ju tyvärr inte med, men den här tulpanen är tillägnad dig.

Spruta champagne på Fadde

• Förstaklasstågresa till huvudstaden
• Jobbmöte på huvudkontoret
• Väst och gåbort-skor
• Lax
• Öl med Óli
• Blir mig själv igen med luva på huvudet och Manson i öronen
• Fotopromenad runt Stureplan
• Förstaklasshotellrum
• Hotellfrukost
• Förstaklasstågresa tillbaka till småstaden

Allt som allt, ett par bra dagar. Skönt med lite avbrott i vardagen och framför allt väldigt trevligt att hinna träffa Oli en stund.

Dessvärre fick jag aldrig chansen att spruta någon champagne på Fadde, men jag är nöjd ändå.

Första klass

Lokföraren beklagar så hemskt mycket att vi för närvarande ligger 12 minuter efter tidtabellen. Det gör inte så mycket att vi är 12 minuter sena. Inte alls, faktiskt. För jag sitter i en stor bekväm stol, surfar på tågets WiFi, lyssnar på tågets radio, har nyss avnjutit en oväntad väl tilltagen tågfrukost och har mer benutrymme än Christer Sjögren, som sitter snett framför mig.

Löften

De senaste veckorna har jag varit helt ensam på gymmet. Folk måste ha blivit klara tidigt med sina nyårslöften.

Glad handduksdag

En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den instelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde - man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden i Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig - ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat "förlora"? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

ur Liftarens guide till galaxen

http://sv.wikipedia.org/wiki/Handduksdagen 

Ettusenetthundrafyrtionio kvadratmeter

Tänker man sig att den klipper ungefär 50 centimeter brett, räknar bort yta för hus, garage och buskar, resulterar det i ungefär två kilometers svettig powerwalk med den gamla Klippon. Hungrig powerwalk. Efter jobbet. På en måndag.

Men sen, när grillen brinner och ölen är öppnad, då gör det inte så mycket längre. Då är det ganska skönt att ha sin tomt igen. Fri tillgång till rabarber är ju inte heller fy skam.


Edit: Nu, en halvtimme efter powerwalken, öser regnet ner. Men det gör inte heller någonting, för nu är gräset klippt, maten grillad och ölen drucken.

Gräset är alltid hårdare på andra sidan

Solen skiner, det börjar bli shorts-väder, naturen är övermättad av ljus och färger. Och plötsligt börjar jag sakna det karga, hårda och färglösa.

Ju mer jag trivs, desto mörkare blir bilderna. Konstigt det där. Men nu bryr vi oss inte om det mer, för nu ska jag gå ut och häfta upp hönsnät.

En sväng till skåne

Tisdag morgon, klockan 03:56 hoppade en katt upp och började trampa omkring på mig. Vilken annan morgon som helst hade jag grymtat irriterat och föst iväg henne. Men inte den här morgonen. Istället lät jag henne hållas i fyra minuter, tills larmet ringde.

En timme senare satt jag på Karlstads flygplats lågprisparkering och väntade på att en tekniker skulle komma och rädda mitt bankkort, som nämnda lågprisparkerings parkeringsautomat skamlöst hade stulit några minuter tidigare.

Kortet räddades. Jag hann med planet. Pulsen lade sig lite. Ytterligare en timme förflöt, och jag landade i Köpenhamn. Gick vilse på Kastrup. Irrade omkring. avgångstiden för Malmötåget närmade sig. Pulsen steg. Med några minuters marginal hittade jag till slut fram till tåget, och därmed hann jag även till Arkitektkopias lokaler i tid för endagskursen i Photoshop, Illustrator, Indesign, Acrobat och PitStop. Sex timmar effektiv korvstoppning av oväntat hög kvalitet.

Klockan slog 16 och kursledaren tackade för sig. Efter att ha hängt kvar på monteringsavdelningen en stund hängde jag kameran på axeln och promenerade med betydligt bättre tidsmarginaler mot järnvägsstationen, träffade en afrikan med kameraproblem, promenerade omkring en stund till, åkte över till Danmark, promenerade omkring på Kastrup i ett par timmar.

Så till slut, strax före 23 stapplade jag in i villan i Forshaga, där Lotta bjöd på te och frallor. Och jag var trött. Mycket trött.

Diskborste

Morfar är hemma igen. Läkarna hittar inga större fel på honom. Nu kan jag sova gott.

Diskborsten som blev en vital del i stresshanteringen.

Med en enkel tulipan

Idag känner jag verkligen inte för att formulera mig, så det blir en punktlista som tar sin början vid tiosnåret på lördagsförmiddagen, och slutar alldeles nyss. Läs om du vill, förstå om du kan. Jag ger fan i vilket.

• Ett halvt öra vid Melodikrysset
• Intersport på Bergvik
• Tårta i Skoghall
• Grattis bror
• Morfar känner sig dålig
• Okontaktbar
• Medvetslös
• Ambulans
• Krama om mormor
• Skjutsa hem mormor
• Fota diskborstar som terapisysselsättning medan mormor packar väska
• Köra till sjukhuset
• Morfar känner sig som vanligt igen
• Åka hem
• Släppa fokuseringen
• Börja känna sig skakad
• Fotopromenad bland skog, älv, fåglar, fjärilar och industrilämningar
• Lyfta fram behagliga färger i vackra naturbilder
• Det gick åt helvete
• Här är en fiskmås:

Fiskmåsjäveln hade för övrigt mage att attackera mig.

Och imorgon, när läkarna har meddelat att morfar är frisk som en tonåring, då kommer de färgglada bilderna.

Förkylningssymptom, be gone!

Ja, ja. Jag vet. Vila, vatten och vitaminer. Men hur jävla kul är det? Nu ska symptomen drivas på flykt på mitt sätt!

Förlåt mig, Bruno

Förlåt, Bruno. Förlåt för att jag funderade på att byta bort dig mot en Mustang igår. En röd Mustang skulle jag till exempel aldrig kunna fylla med skräp, hänga en kärra bakom och ta till soptippen.

Regn

Det bär sig inte bättre än att det känns som om jag är på väg att bli sjuk.

Zorki-4, Kodak plus 400. På vår gata, en regnig aprilkväll.

I fars garage

Farsan har köpt sig en leksak; en röd blänkande sprillans ny Mustang. Vi hälsade på honom och tog en provtur. Provturen gick som på moln, åskmolm med V8-muller alltså, och vi åkte och tittade till garaget där hans två finbilar står. Tror nog jag ska sälja Skodan och skaffa mig en Mustang istället. Nu blir det bilder istället.

Bilden med mig bakom ratten är fotad av Lotta

Nu ska jag koka gröt och plantera om en orkidé, för nu är det lunch.

Kulturlämning

"Å där börti har ja gräft ner nöe!" (och där borta har jag grävt ner någonting). Jag och Lotta stod som frågetecken och undrade vad farfar egentligen hade grävt ner där börti. Det kunde han inte minnas, men tydligen hade han som barn haft för vana att gå och gräva ner diverse prylar här och var på gården.

Vi ägnade alltså lördagen åt att hälsa på min farmor och farfar. Hos dem fick vi en guidad tur genom Nykroppa, där vi bland annat besökte resterna av farfars barndomshem. Som nioåring flyttade han in hos sin mormor och morfar i det lilla torpet på Hammaråsen. Därifrån hade han sju kilometers promenad genom skogen för att ta sig till skolan. Där bodde de till 1950 var hans mormor var död sedan tre år och hans 89-årige morfar började få svårt att gå de sju kilometerna till konsum för att handla. Farfar var 17 år gammal, skaffade jobb och lägenhet centralt i Nykroppa, där han försörjde sin morfar och sin kusin. Han hade det inte alltid lätt, min käre farfar.

En liten opersonlig minnesplakett över Hammaråsens torp.

Det som återstår idag av det gamla torpet är inte mer än grunden och delar av murstocken.

Sinnersten i husgrunden.

Höganäs-tegel från murstocken.

Farfar hittar ett dörrlås. Nästa gång ska han ta med sig metalldetektorn och se om han kan hitta någonting av det han grävde ner på 40-talet.

Annan minnesvärd kommentar från lördagen:

Farfar i förbifarten: -Å där bor min urmakare, men han är jämt helt färdig, så han dör nog snart.

Farmor sympatiskt: -Ja, det vore väl gött åt'n

Bevakat

Ifall någon skulle försöka stjäla jättechokladen.

Zorki-4, kodak plus 400, I2-marten

Pro-Racer (står det i alla fall på västen)

"Nu ger jag fan i den här åttatillfemtillvaron och drar ut på sjön!" sa jag inte till chefen imorse. Istället bad jag lite försiktigt om att få ta ledigt efter lunch. Ledigt fick jag, och ut på sjön bar det.

Säsongens första tur blev en seglats på cirka två timmar, till Torsholmen och tillbaka, i strålande sol och kyliga vindbyar. Ojämna vindar, såväl vridigt som byigt var det, men det var inte sämre än att jag hade upp den lilla brädan till båt i planing under en försvarlig del av undanvindarna.

Nu, såhär efteråt har jag ingen större lust att gå till jobbet imorgon igen. Så om jag inte dyker upp imorgon är det ingen idé att ni försöker ringa mig, för jag har med största sannolikhet har dragit till sjöss och lämnat telefonen hemma.

De olycksbådande skyarna i bakgrunden höll sig tyvärr på behörigt avstånd.

Skrot

Tänkte gå och träna. Satt och scannade foton föreställande träningsutrustning istället. Skrot som skrot.

Zorki-4 med mjukfokuserande Jupiter-8 50/2,0 och fin-kodakfilm.