Hårda pojkar, hårda kontraster

Last Aid behövde bandporträtt, och undertecknad känner sig enormt hedrad att ha fått förtroendet att fixa bilderna!

I förmiddags träffade jag bandet vid deras replokal. Vi spanade runt lite och bestämde oss, trots isande kyla, för att skuggan vid lastbryggan och t-shirt var en oslagbar mix. Fram med jätteblixten, och så:

Sista hjälpen

Last Aid gjorde i onsdags sin första spelning på fyra år, och undertecknad fick äran att vara hovfotograf för kvällen. Det är hårt, det är tungt, det är alldeles alldeles underbart! Titta på pojkarna på Youtube och klicka på den där upptummen på Facebook! Gört!

Kontaktannons

Musiker, hör upp! Jag behöver er hjälp! Jag vill fylla på min portfolio med musikbilder, och därför behöver jag just din hjälp. Oavsett vad du spelar, om du spelar själv, i band eller i orkester. Det kvittar. Jag vill spegla musikskapandet i bilder. Jag vill följa efter dig ett par timmar, skjuta lite blixtar i ögonen på dig, snubbla lite över trummisen i replokalen, ligga framför kravallstaketet och trycka på spelningen, vara allmänt i vägen i orkesterdiket. Där du spelar, där smyger jag omkring med min kamera.

Vad får du då ut av det här? Du får gratis bilder att använda hur du vill, och med lite tur ser du lika cool ut som Bob Logg III. Som bonus så kan jag baka en påse kanelbullar. Slå till nu, för sen här chansen får du bara en gång!

Sprid till dina vänner! Det här är akut, för nu är det tredje gången jag publicerar samma bilder av Bob!

Kaffe

Det började med att Óli efterlyste en sund ritual kring sitt kaffe som varken innefattar mjölk, socker eller nikotin. Min rekommendation är att han sätter på sig ett par lurar, sätter följande korta spellista på slumprandom http://open.spotify.com/user/komso/playlist/3Ava7rtujlYoKUvodGZ1n4 och brygger och avnjuter sin kopp helt bortkopplad från omvärlden.

Blurs Coffee and TV är ju, som Lotta påpekade, faktiskt en väldigt bra låt till kaffet, men den kvalar inte in i kaffelistan idag. TIll Ólis kaffe ska det vara lite mer gubbigt, lite släpigt och raspigt. "Ja, lite lagom ska det va, lite bittert, lite lagom gla" för att citera Sundström (där jag misstänker att han i sin tur citerar Edwall, men det är jag inte nog allmänbildad för att uttala mig om. Men det känns rätt. Det hade i alla fall passat Allan.)

Ja, jag gjorde en jätte-snoot till blixten av ett liggunderlag. Så det så!

RIP MCA

Ikväll somnar vi med Ill Communication i öronen och fäller en tår för Adam Yauch. Så kanske vi tar en titt på Fight for your right-videon igen.

Han var en tvär typ

Per Odeltorp, AKA Stig Vig. Här på Café August 2007.

http://www.dn.se/kultur-noje/stig-vig-har-avlidit

I örat

Händer det är också, när ni i godan ro och med ett neutralt humör stoppar sätter poden på random bara för att sällskapsspela lite, att det första introt biter sig fast så hårt i örat att ni inte kommer kunna sluta intensivlyssna på aktuell artist i veckor?

Efter att nyss ha börjat vakna ur en tung System of a Down-period har White Stripes precis ockuperat mitt huvud. Det kommer dröja länge innan Jack Whites skitigare och mer distade produktioner kommer sluta gå på repeat nu.
http://www.youtube.com/user/whitestripes?blend=1&ob=4

Trots ilskan är jag endast en råtta i bur

Bara för att jag hörde Smashing Pumpkins på radio (och det är sannerligen inte varje dag), och bara för att den här snubben tipsar om saker att göra med mjöl.

(Ja, jag har spenderat en timme av kvällen med att fota mjöl.)

Källor till fjäril och kula: http://www.flickr.com/photos/hape_gera/193869094/in/photostream/ och http://www.flickr.com/photos/druidic/5870939900/

Bump-bump-pow

Bob Log III på Nöjesfabriken, maj -11

Sträng på en pinne

"Now I'm gonna play the fastest fucking song ever written!"

Bob Log III på nöjesfabriken, 80 minuter härj. Var mycket, mycket avundsjuka ni som inte var där.

När du ska rocka, måste du rocka skithårt

"När du ska rocka, måste du rocka skithårt" är kanske inte den språkligt mest korrekta översättningen, men väl den bästa översättning jag vet. Den meningen sammanfattar även hela upplevelsen på nöjesfabriken i fredags. Inget komplicerat överhuvud taget. Ingen avancerad scenshow, och inte heller någon särskilt avancerad musik. Danko rockar skithårt, och det är allt som krävs. Hård musik i hårt tempo med hård attityd. Och jag, jag har Dankos samlade verk i lurarna och svävar fortfarande på små svarta hårda moln.

Ett intressant fenomen har inträffat i mina öron efter spelningen. Förut upplevde de många av Dankos låtar efter "We sweat blood" som lite väl finstämda och lite småmesiga. Men nu, efter att ha sett hans energi på riktigt, låter precis allting precis stenhårt.

Spektaklet fotograferades med en kodak-film köpt på koreansk loppmarknad. Åtta år över bäst före-datum, och definitivt inte kylförvarad är det den kornigaste och risigaste jävla filmremsa jag någonsin kört genom en kamera. Med korn stora som knytnävar och ett isovärde som säkert sjunkit till tvåsiffrigt är den till och med risigare än min gamla favorit; lagrad Efke från Kroatien.