Nöt

Lakrits och korv är en oväntat lyckad kombination.

Czech me out

Kvart i fem fredag morgon chockvaknade jag av att kollega Johan stod och ringde på dörren och undrade vad jag höll på med. En kvart senare, med åtminstone det mesta av min packning med, startade bussen från Karlstad och jag var på väg att lämna norden för första gången på ett decenium.

Företaget bjöd alltså på utflykt till Prag i helgen. Sämre arbetsförhållanden kan man ha. Vi gick, drack öl, gick, drack öl, åkte spårvagn, köpte sprit, gick och drack öl. Prag är en häftig stad. Mycket av allt. Och allting är blandat. Gamla historiska byggnader är välbevarade men samtidigt skandalöst skändade av pizzerior. Det är stora hus med stora utsmyckningar, tusen år gamla kyrkor där uteserveringar har bultat fast sina staket direkt i kyrkmuren, sagoslott blandat med souvernirbutiker fulla av billig glaskonst och fyndiga t-shirts, spributiker och ölhak.

Jävlar vilka bönder

En liten loppis har tagit sig plats i ett hörn av pingisklubbens* gamla slitna hus i Skoghall. Dit tog vi oss efter en sen söndagsfrukost. Förvånansvärt välsorterad var den, det verkade vara gott om kvalitetssaker. Lotta hittade ett par böcker och en snygg fotogenlampa. Dock var det så skitigt och tätt packat att vi inte orkade göra oss några fler fynd. En annan gång kanske.

Väl ute från det lätt mögeldoftande källarhörnet kände jag hur barndomen började flåsa mig i nacken. Ett dovt muller från fabriken. Doft av fuktig flis. Den lilla tegelbyggnaden med texten "BAD", där jag lärde mig simma i den drygt meterdjupa elvagångerfemmetersbasängen. Lunnevi IP, där Óli åt sig hög på druvsocker i sexan. Hundra meter norrut går älvfåran dit mormor och jag gick för att titta på de sista timmerflottningarna.

Det är litet och känns alltid en aning övergivet, men det är hemma för mig. Skoghalls västra hörn, med det ständiga fabriksmullret och de sporadiska vindpustarna som för med sig rester av lut och sulfat. Alla de trevliga delarna av min barndom, alla de delar som jag inte aktivt har försökt förtränga finns på den lilla ytan mellan bruket, Ica och Edsviken.

"Jävlar vilka bönder" kommenterade Lotta om den lilla skara människor som satt och drack öl utanför loppisen. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

* Nej, jag tänker aldrig använda ordet "bordtennis" om er sport. Det är inte tennis ni håller på med. Ni studsar en liten plastboll på ett grönt bord, det förtjänar inte att kallas något annat än pingis. Om någon pingis-fantast invänder kommer jag börja kalla det pingpong. Och minigolf kan vi diskutera någon annan gång.

Höbal

Jag tog mig en cykeltur ut på landet idag. Det är trevligt där ute, bland kor, åkrar och höbalar. Vi måste verkligen få oss ett hus snart. Ett hus på ute på landet.

Obskura

Lomography har börjat sälja Zorki-4. Nästan 2000 vill de ha för den gamla stridsvagnen till Leica-kopia. Ett jäkla svineri, det där. Inte nog med att de säljer kamerorna till vansinniga överpriser, de har mage att renovera kamerorna, och till och med göra kamerorna bättre än vad de var när de kom ut från fabriken. Gamla ryska kameror ska vara opålitliga och ha allehanda hyss för sig. Jag köpte min, tillsammans med den än mer anrika Zorki-c, via e-bay av en suspekt snubbe i Ukraina. 500 kronor kostade det mig, då ingick även frakten. Och då fick jag även med hela Sovjet-erans historia av undermålig finmekanig. Precis som det ska vara. Skäms, Lomography!

Nu har fyran pimpats med avancerad håloptik bestående av ett gammalt linsskydd, folie och silvertejp. Funkar finfint, men jag borde nog ta mig i kragen och släpa med ett stativ, för skakigt blir det.