Muffel - The never ending story

Nöjd var jag. Så enormt nöjd över ljuddämparbytet. Glad i hågen ger jag mig iväg mot jobbet på torsdagsmorgonen. Bilen hostar och puffar, men inte mer än vanligt. Så saktar jag in vid trafikljusen femhundra meter hemifrån. Motorn tystnar. Sen kommer en knall. Det är en liten knall. En liten ynka knall. Ett tigerskott jämfört med fredagsnattens Hiroshima-bomb. Sedan hörs ett allt för bekant motorvrål. Den nya ljuddämparen har sprängts. Som en deformerad mussla av plåt har den öppnat sig längs hela sidan.

Uppgivet dånar jag hem med den stackars bilen och parkerar i garaget.

Och eftersom jag hade skruvat fast den nya ljuddämparen så jävla ordentligt, så tog det mig några dagars slitande att få loss den. Imorgon ska jag försöka reklamera den. Jävla ljuddämparhelvetesfan.

En liten jävla ynka avgasknall. Är det för mycket begärt att en sprillans ljuddämpare ska klara sånt?

Muffel

Det tog mig fyra dagar. Fyra kvällar liggandes på garagegolvet. Kroppen är ett vrak. Men jag är nöjd. Jag är nöjd för jag gjorde det, och jag gjorde det själv. Jag har jävlar i mig bytt ljuddämpare alldeles själv.

Min bil låter konstigt

...jag tror det det är nåt fel på ljuddämparen.

I fredags var det party på Nöjesfabriken. Lokala hårdrockarna Sparzanza hade släppfest för sin nya skiva. Jag och Victor studsade omkring framför scenen och stormtrivdes. När kroppen hade börjat ta för mycket stryk satte vi oss och umgicks med en rebellisk ryss. Han var full som bara en rebellisk ryss kan vara och satt och spände sina muskler.

Så blev klockan mycket och det var dags att gå hem. Efter att ha suttit och tölat en stund i Victors kök begav jag mig ut för att möta de 17 minusgraderna i Karlstadsnatten. Skrapade rutorna och tvingade igång bilen. Den var motvillig. Hostade och puffade i vanlig ordning. Fick till några fina förgasarknallar i vanlig ordning. Efter en liten stunds motorvarvande och fläktremstjutande rullade jag iväg. Bilen fortsatte hosta illa.

Sedan utspelade sig en scen ur Kurt Russel-filmen Eldstorm i avgassystemet. (Ni som har orkat se den vedervärdiga brandmanshjältefilmen vet hur det går till; elden sugs tillbaka under dörrspringan, det blir knäpptyst, brandmännen svettas nervöst, den unge orutinerade brandmannen hugger sin yxa i dörren, allting exploderar i ett rasande inferno, den unge brandmannen dör.) Motorn hostar. Så dör den. Medan avgasröret sakta fylls med oförbränd bensin pumpar jag lite försiktigt på gasen. Den dånar till nåt så djävulskt, och motorn börjar vansinnesvråla. Ljuddämparen har exploderat.

Jag körde någon kilometer med vansinnesvrålet innan jag gav upp. Lotta, som precis har gottat ner sig under täcket och börjat lyssna på sin ljudbok får ge sig iväg och plocka upp mig. Vi shoppar bogserlina på Statoil och påbörjar den långa färden hem med Amazonen på släp. Vid femsnåret var vi hemma, och vaknade inte förrän långt in på lördagseftermiddagen.

Nu återstår bara att lyckas bända loss det uppfläkta ljuddämparkadavret, köpa ny ljuddämpare, och skruva dit den. En operation som har gått sisådär hittills. Jag har haft sönder ljuddämparen lite mer under bändandet, men i övrigt är framgångarna små.

En japansk varulv i Prag

Han kommer in i butiken, är otrevlig, försöker beställa saker med en deadline som inte ens Stålmannen skulle kunna hålla. Även om han hade stulit Lex Luthors ritningsplotter. En något, men inte mycket, bättre deadline förhandlas fram. Lunchtid försummas för snabb produktion. Det är en dryg halvtimme efter deadline och han har fortfarande inte kommit och hämtat grejerna. Nu är jag fan arg.

Fyllegadd

Att slå sig ner på den lokala puben en fredagkväll och ta sig ett par öl gör gott för själen. Och ibland händer det att man tar ett par öl för mycket. Inget ont i det heller. Åtminstone inte så länge man bara vaknar lite tung i huvudet med den vanliga lätt molande ångesten över vad man har sagt till vem i ruset.

Den senaste tiden har jag dock börjat vakna upp med mer än bara huvudvärk och oro. Till min fasa har jag börjat uuptäcka färska tatueringar lite här och var. Jag har ingen aning om vem som gaddar mig på fyllan, men det verkar vara någon ganska duktig och som dessutom känner mig ganska väl, eftersom tatueringarna oftast stämmer väl överens med mina intressen och personer och saker som finns i min närhet. Det började ganska oskyldigt med små silhuetter av segelbåtar på låren, och med tiden blev de större, mer avancerade och mer synliga. Och så länge de gick att täcka med t-shirt och jeans vid behov tyckte jag ändå det var ok. Men den senaste, två pilar på halsen med texten "den här sidan upp" var faktiskt bara taskig. Så snälla anonyma tatuerare, om du läser det här; ge fan i att tatuera mig när jag har däckat!

Tänk om jag vore... #3

...skäggmulle