Låt oss åderlåta

Som den väluppfostrade och goda samhällsmedborgare jag är traskar jag varannan vecka iväg till min lokala åderlåtare, och drar mitt strå till att hålla rikets blodbanker fyllda.

Igår var det dags. När man kommer till åderlåtaren får man först fylla i en lapp med ja- och nej-frågor. Det handlar om blodsjukdomar, droger och hälsa. Trött, efter jobbetförvirrad och hungrig började jag fykka i lappen. Dock tog jag fel på spalterna, och kryssade i fel på drygt hälften av frågorna. I ovisshet om mitt misstag gick jag fram till receptionen för att anmäla mig. Jag lämnade fram lappen och mitt körkort. Kvinnan bakom disken tog slentrianmässigt imot min lapp och började följa nej-spalten med sin penna. Hon kom några rader, hajade till, började om. Började skruva lite obekvämt på sig medan det gick upp för henne att personen hon hade framför sig var en sjukskriven sprutnarkoman med dålig hälsa, med såväl hepatit a, b och c som HIV, anlag för Jacob Creutzfeldts sjukdom, och som till råga på allt hade fått för sig att han var lämpad som blodgivare. Kvinnan harklade sig lite, knackade lätt med sin penna på raden där jag intygade att jag var sjukskriven, och började trevande: "Öhm... jo... du har fyllt i... hm... här... att... eh...". Sedan tystnade hon och tittade försiktigt upp på mig. Jag lutade mig fram och tittade på lappen. Hon ryggade tillbaka. "Jaha, oj! Jag har visst fyllt i fel!" sa jag. "Eh... ok... men... eh..." fortsatte kvinnan, som antagligen trodde jag menade att jag inte alls var sjukskriven, utan snarare arbetslös på grund av min hälsa och mitt leverne. "På alla frågor alltså" fortsatte jag med ett flin "Jag har visst förväxlat ja- och nej-spalten!". I samma ögonblick såg jag hur tusen ton av desperation, förvirring och obekväm situation lättade från kvinnans sinne. Det jag bevittnade där kan ha varit den mest lättade suck en receptionist någonsin har dragit.

För övrigt tror jag även att jag hade lyckats skriva längre ner på papperet att jag var 65 cm lång och vägde 183 kilo.