Hur kul kan man ha med ett snöre?

Jäkligt kul, om du frågar katterna.

Ja, jag vet att jag ofta och väl kritiserar alla som förpestar etern med sina egna små puttenuttiga dåliga bilder på sina egna puttenuttiga små djur. Men bor man med katter är de ett praktiskt motiv när motivationen behöver kickas igång. Det är lätt att fota katter. Det är bara att springa efter och skjuta när de är på lekhumör. Nåt roligt blir det alltid. Och ytterligare till mitt försvar så är det här åtminstone min alldeles egna puttenuttiga lilla blogg, och inte ett seriöst fotoforum med konstnärliga ambitioner.

Här följer sju puttenuttiga simpla bilder på snörlekande katter, och en bild som jag åtminstone kan låtsas innehåller någon form av konstnärlig ambition. Jag använde i alla fall ett skarpt objektiv till den. Vitbalansen är antagligen helt åt helvete också, men jag orkar verkligen inte öppna bilderna igen och rätta till den.

Lördagsutflykt

I lördagssolen lånade vi Barbros golf och tog en utflykt till Charlottenberg. Där gick vi på Zoo och såg poseande apor, fega fiskar och onda reptiler. Sen gick vi på köpcentret och såg godissugna norrmän, välfyllda tobakslager och otidsenligt godis. Mer än så förmår jag inte skriva. Titta på bilderna och var nöjd med det istället.

Mer om det otidsenliga godiset imorgon. Eller någon annan dag.

Vuxenpoäng

En etta på 30 kvadrat. Det är litet. För litet har vi bestämt oss för. Så, jag och Lotta började surfa på hemnet efter bostadsrätter, men inspirationen höll inte länge, och efter en stund insåg vi att vi helt enkelt inte vill bo i lägenhet. Därför är vi nu i full färd med att leta hus!

Igår var vi på visning på hammarö. Ett, enligt annonsen, litet trevligt 50-tals hus där badrummet var i behov av renovering. 800 000 var prislappen. Vi gick dit, något misstänksamma, men tänkte ändå ge det en chans. Förhoppningsvis skulle inte badrummet behöva någon jätterenovering. Det kanske skulle räcka med att riva ut kaklet och byta lite porslin och ett par rör.

När mäklaren öppnade dörren slog en bastant röklukt emot oss. Jäkligt inrökt var det. "Ja, det behöver ju ett nytt ytskikt" sa mäklaren lite trevande. Det fanns inte ett rum där varken tapet, tak eller golv skulle kunna lämnas som det var. Golven knarrade. Inte en dörrkarm var hel. Lister saknades i stort sett överallt. Badrummet var i fruktansvärt skick. Under badkaret var det ett hål, stort som ett mjölkpaket. I hålet glänste det av vatten. I taket fanns också ett hål, även där glänste det av fukt. Något förskräckta öppnade vi källardörren, och tittade ner. en mögellukt som inte var av denna värld slog emot oss. Källargolvet var helt förstört. De vitmålade väggarna var omväxlande svarta, gröna och bruna nertill.

Vi gick upp igen, och konfronterade mäklaren. Jag frågade honom om det lätt blir översvämningar i källaren. "Nejdå" sa mäklaren tvärsäkert. "Ja, fast visst har det varit översvämning här?" Frågade jag. "Jo, sa mäklaren, fast det var ju en gång på 90-talet när pumpstationen i Skoghall gick sönder, och då var det ju översvämning överallt." Jag tittade trött på honom, pekade i nordvästlig riktning och sa "Jag har bott två kvarter däråt". Mäklaren sa "...mh...", för då visste han att jag vet att om man inte har backventiler i avloppen på Gunnarskär står källaren i decimeterdjupt vatten vid varje snösmältning och varje kraftigt hällregn. "Så... det här var inte nåt för er då" sa han sen. "Nej" sa vi, lämnade tillbaka broschyren och gick ut i den friska luften.

Riv huset för fan. Det finns inget hopp.

Nästa vecka ska det tittas på radhus på Norra kroppkärr.

Propp

Vecka 2:
Vintern är här i all sin prakt. Snön gnistrar. Solen speglas i den kristallklara isen och hela världen är underbar och vacker! Eller ja, man kunde tro att det skulle ha blivit så under veckan, men vintern tog en annan väg. Helgens 42 centimeter snö smälter och sjunker genom de fortfarande gröna gräsmattorna. Isen tornar upp sig mot det grå molntäcket i sjukliga gulnande högar av smältande flak. En traktor kör omkring på sandbanken och gräver desperat undan Isproppen. På andra sidan älven står en mobilkran och plockar till synes outtröttligt med sin stora klo i Isproppen. Isproppen, ja. Den stora, skrämmande, farliga Isproppen. Den som skulle bli vår undergång. Den lade sig tillrätta där mellan Pråmen och Teatern och hotade att stoppa flödet i hela Klarälven. I alla fall från Sandgrundsudden till Skåre. Från Sandgrundsudden till Skåre skulle världen gå ett grymt öde till mötes. Från Sandgrundsudden till Skåre skulle civilisationen stupa. Isproppen hade dämt upp älven och lagt sig tillrätta för att dränka oss alla. Isproppen. Vinter -08 i klimathotets tecken. Isproppen var klimathotet materialiserat. Den låg där, mitt framför våra ögon, hypnotiserade oss i sin stillhet medan den sakta och beslutsamt dränkte oss för att visa att vi hade handlat fel. Domedagen var här och det fanns inget vi kunde göra.

Så blev det fredag. Det grå molntäcket skingrade sig. Solen värmde. Och Isproppen, den talar ingen om längre.

Låt oss åderlåta

Som den väluppfostrade och goda samhällsmedborgare jag är traskar jag varannan vecka iväg till min lokala åderlåtare, och drar mitt strå till att hålla rikets blodbanker fyllda.

Igår var det dags. När man kommer till åderlåtaren får man först fylla i en lapp med ja- och nej-frågor. Det handlar om blodsjukdomar, droger och hälsa. Trött, efter jobbetförvirrad och hungrig började jag fykka i lappen. Dock tog jag fel på spalterna, och kryssade i fel på drygt hälften av frågorna. I ovisshet om mitt misstag gick jag fram till receptionen för att anmäla mig. Jag lämnade fram lappen och mitt körkort. Kvinnan bakom disken tog slentrianmässigt imot min lapp och började följa nej-spalten med sin penna. Hon kom några rader, hajade till, började om. Började skruva lite obekvämt på sig medan det gick upp för henne att personen hon hade framför sig var en sjukskriven sprutnarkoman med dålig hälsa, med såväl hepatit a, b och c som HIV, anlag för Jacob Creutzfeldts sjukdom, och som till råga på allt hade fått för sig att han var lämpad som blodgivare. Kvinnan harklade sig lite, knackade lätt med sin penna på raden där jag intygade att jag var sjukskriven, och började trevande: "Öhm... jo... du har fyllt i... hm... här... att... eh...". Sedan tystnade hon och tittade försiktigt upp på mig. Jag lutade mig fram och tittade på lappen. Hon ryggade tillbaka. "Jaha, oj! Jag har visst fyllt i fel!" sa jag. "Eh... ok... men... eh..." fortsatte kvinnan, som antagligen trodde jag menade att jag inte alls var sjukskriven, utan snarare arbetslös på grund av min hälsa och mitt leverne. "På alla frågor alltså" fortsatte jag med ett flin "Jag har visst förväxlat ja- och nej-spalten!". I samma ögonblick såg jag hur tusen ton av desperation, förvirring och obekväm situation lättade från kvinnans sinne. Det jag bevittnade där kan ha varit den mest lättade suck en receptionist någonsin har dragit.

För övrigt tror jag även att jag hade lyckats skriva längre ner på papperet att jag var 65 cm lång och vägde 183 kilo.

Så blev det en vit jul i alla fall

...enligt den gregorianska kalendern åtminstone.

Snö i massor föll över oss i lördags. Sedan dess har vi spenderat ordentligt med quality time med snön. Vi har byggt en fet snökatt och sladdat med bilar i helgen, och idag efter jobbet lastade vi upp skidor och snowboard på Amazonens takräcke och begav oss till Bryngfjordsbacken (en utflykt på en knapp kilometer). Väl där susade Lotta ner på sina röda twin tip-skidor, och jag gled elegant på min grå Millenium-bräda. Eller ja, vi tog oss helskinnade såväl upp som ner tre-fyra gånger. En ganska lagom start på den alpina säsongen tycker jag.