Rak men något dimmig väg

"It's educational!" vrålade Pixies om och om igen. Det är ju alltid något.

Did you give the world som love today?

Kvällen före julafton, och jag nästan spricker av julstämning. Snön ligger vit på taken, en pluton små tomtar har belägrat min lägenhet och det doftar glögg och kanel. Jag sitter och dagdrömmer om samlad familj, julmat och julklappsutdelning.

Eller var det så det var? Nej just ja, det är varmaste vintern i mannaminne, jag bojkottar julpyntet och så mycket av hela julen jag kan utan att göra någon jag faktiskt bryr mig om för upprörd, inte ids jag öppna glöggflaskan heller. Och jag sitter och dagmardrömmer om konsumtionssamhällets julstress, hets, kapitalism och inte minst vad allt detta gör för den planet vi bor på.

Vår vänligaste högtid är inget annat än en pungspark i jordens skrev.

Och mitt bidrag till det hela? Åtta timmar om dagen av:

Men man måste ju leva också. Får man betalt för att ytterligare dräpa miljön så är det svårt att låta bli.

Svensk standard

500 meter av E6:an har rasat, och jag tycker det är ganska underhållande. Inte ur ett terroristiskt perspektiv, utan ur ett sociokulturellt perspektiv. Inga människor har skadats allvarligt, några brutna ben, några brutna armar, ett gäng trasiga bilar och en sårad svensk själ. Ja, den svenska folksjälen ligger på rygg och kippar efter andan. Hon är desillusionerad och skadad. För sånt här händer ju inte i sverige.

I vårt land av hög I-landsstandard rasar inte broar. I vårt land av hög I-landsstandard översvämmas inte städer. I vårt land av hög I-landsstandard sjunker inte färjor. Här dör ingen, och här sker inga katastrofer. Här är vi goda ingenjörer och ansvarsfulla samhällsmedborgare, som med lagom mycket medlidande och lagom mycket förakt ser ner på vildarna i utlandet, där liv går åt och hemlösa människor svälter.

Här i Sverige bor vi i våra Ikea-inredda villor, äter vår multikulturellinspirerade husmanskost och kör vår lagom nya volvo på en trygg och säker väg.

Vår I-image har sannerligen fått ytterligare en törn. Igen. Och igen. Och igen.

Kära fotburna medtraffikant

Jag ger fullkomligt fan i vidden av din bitterhet över att du ensam inte äger gatan vi färdas på. För en sak ska du veta, kära fotburna medtraffikant. Om du inte börjar se dig för innan du stegar rakt ut i gatan, så spelar det ingen roll hur många dubbar jag har i mina däck, hur bra bromsar jag har, eller hur snabba mina reflexer är.

Om du, och detta är ett löfte kära fotburna medtraffikant, inte börjar se dig för kommer jag döda, döda, DÖDA dig.

Din nonchalanta jävel.

Framåtskridande slöhet

Vår gamle tekniklärare i högstadiet delade gärna med sig av sin visdom och sin insikt i vår civilisations grundpelare.

En morgon, som så många andra, sträckte han ansträngt sin krumma rygg och fäste högtidligt blicken på bokhyllan där den gamla videobandspelaren stod.

"Det sägs att människan uppfiner därför att hon är nyfiken."

Sa han med andakt i den rossliga rösten.

"Det är inte sant."

Följde han dämpat upp.

"Människan uppfinner därför att hon är lat."

Fortsatte han lätt bittert.

"Ta gubben som uppfann hissen. Tror ni han gjorde det för att han var så förbannat nyfiken på vad som fanns på andra våningen, eller för att han var för lat för att ta trappan?"

Avslutade han, med rösten full av förakt och ansiktet fullt av ett hånflin som tycktes sluka hela klassrummet i ett töcken av dräpande cynism.

TP-bild från förr, TP-kommentar från igår

"De kan fan inte ens bjuppa på Erica Johanssons bh-storlek!"
-Óli, angående TP-kortens brist på kuriosa.

Som i Forshaga

Jag träffade Mia igår. Vi upptäckte stockholm, eller åtminstone delar av Söder, och avslutade med att åka hiss. Mycket trevlig dag.

Kollektivtraffik

Jag var på storstadsbesök i veckan, och när man är på storstadsbesök ägnar man mycket tid åt kollektivtraffik. Tunnelbanan har alltid fascinerat mig. Man tar en rulltrappa ner under jorden, sätter sig på ett litet tåg, och efter tjugo minuter eller så är man i Bromma, eller var man nu vill befinna sig i stockholmsområdet. Praktiskt så det förslår. Fast jag trivs ändå bättre med att sätta mig på cykeln, trampa iväg och vara på Våxnäs efter tjugo minuter, eller var jag nu vill befinna mig i Karlstadsområdet.

Göran

Det finns de som har snygga stjärnor, och det finns de som har mindre snygga stjärnor.

Don't pimp my christmas

Det är andra advent, och i ärlighetens namn har jag faktiskt ingen aning om varför man ska ha två av fyra i mossa placerade ljus tända. Vad jag däremot vet är att hysterin har börjat. Hela staden lyser, ljusstakar, glitter, träd fulla i lampor. Och jag kan inte riktigt förstå det. Det känns bara falskt. Symboler för tro och ideal har förbytts i varor för profit.

Nu är jag inte så tvär att jag totalbojkottar hela julen. Även mitt hem är pyntat inför jul, men mitt julpynt består endast i en röd adventstjärna som hänger i mitt fönster. Adventstsjärnan är den enda detaljen i julpyntet som känns relevant för mig. Inte för att den ska leda mig till Jesus och den rätta tron. Det jag gillar är tanken att den hänger där som en vägledare. Den hänger i mitt fönster och visar mig vilket som är mitt hem i betongkomplexet med lägenheter (nåja, mitt hus är inte enormt, men består åtminstone av tre våningar. Det kan räcka för att man ska behöva en vägledare.) Den hänger i mitt fönster och vill även visa mig vägen när jag väl har hittat in i min lägenhet. Jag kan titta upp på stjärnan ibland, och känna mig lite tryggare, lite lugnare och lite mer säker på att allt kommer sluta lyckligt.

Rage against klimathotet

Vinterväghållararbetarna har fått nog. I sin frustration över att gå arbetslösa på grund av uteblivet vinterväder har de utfört detta vansinnesdåd. De har demolerat en stackars försvarslös sandlåda. Får vi inte snö snart, vet ingen vad vinterväghållarna kommer ta sig för härnäst. Vi står verkligen inträngda i en gränd nu. Om inte blixthalka och bilolyckor knäcker våra höftben och tar livet av oss, kommer frustrerade arbetslösa vinterväghållare snart krossa civilisationens knän och lyncha oss alla.

Med bucklor i plåten och skam i blicken

...ställde jag av bilen för helgen. "Ahvaffan, jag får nog plats." Tänkte jag när jag hade en småstressad leverans. Det fick jag inte.

Ljudet av plåt som sakta pressas ihop förföljer mig.

2/3

Hetsigt tempo i tillvaron nu. Skola, jobb, skola, skola, jobb, jobb. Därför tar vi en välbehövlig rast tillsammans med ohetsiga blommor.

Havsmonster

Malefish (på riktigt) har gått och blivit en man. Han är i och för sig inte så stor, men han börjar bli ganska skäggig.