Jävlar vilka bönder

En liten loppis har tagit sig plats i ett hörn av pingisklubbens* gamla slitna hus i Skoghall. Dit tog vi oss efter en sen söndagsfrukost. Förvånansvärt välsorterad var den, det verkade vara gott om kvalitetssaker. Lotta hittade ett par böcker och en snygg fotogenlampa. Dock var det så skitigt och tätt packat att vi inte orkade göra oss några fler fynd. En annan gång kanske.

Väl ute från det lätt mögeldoftande källarhörnet kände jag hur barndomen började flåsa mig i nacken. Ett dovt muller från fabriken. Doft av fuktig flis. Den lilla tegelbyggnaden med texten "BAD", där jag lärde mig simma i den drygt meterdjupa elvagångerfemmetersbasängen. Lunnevi IP, där Óli åt sig hög på druvsocker i sexan. Hundra meter norrut går älvfåran dit mormor och jag gick för att titta på de sista timmerflottningarna.

Det är litet och känns alltid en aning övergivet, men det är hemma för mig. Skoghalls västra hörn, med det ständiga fabriksmullret och de sporadiska vindpustarna som för med sig rester av lut och sulfat. Alla de trevliga delarna av min barndom, alla de delar som jag inte aktivt har försökt förtränga finns på den lilla ytan mellan bruket, Ica och Edsviken.

"Jävlar vilka bönder" kommenterade Lotta om den lilla skara människor som satt och drack öl utanför loppisen. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

* Nej, jag tänker aldrig använda ordet "bordtennis" om er sport. Det är inte tennis ni håller på med. Ni studsar en liten plastboll på ett grönt bord, det förtjänar inte att kallas något annat än pingis. Om någon pingis-fantast invänder kommer jag börja kalla det pingpong. Och minigolf kan vi diskutera någon annan gång.