En smak av societet
I fredags var jag och kollega Johan på möte i Stockholm. Produktionspersonal och höjdare inom Arkitektkopia från Sveriges alla hörn träffades, utbytte idéer och samtalade. En mycket trevlig tillställning var det. Till stor del lärorika samtal.
Lomo var med på resan, dock saknade jag film. Efter mötet och innan maten begav jag mig på jakt efter nåt att stoppa i den lilla ryssen. I en liten sliten Tempo-butik stötte jag på min lilla guldgruva. Bakom kassörskan, staplade på en strömbrytare, fanns några gamla fuji superia. Bäst före 2005 sa förpackningen. Tillsammans med Lomo, skumt ljus och en ostadig hand blev det precis så blekt, suddigt och rått som det ska bli i Lomo.
Vid sex-snåret bar det iväg mot Kungsholmen. Björne bjöd på mat och dryck på Dolce Vita, där stockholms största pepparkvarn fanns (Johan poserar på bild #11). Även om jag inte är riktigt klar över vad jag åt så var det grymt gott. Efter maten styrde Björne oss raka vägen till Royal Vikings skybar. Nio våningar upp, med panoramafönster över centrala Stockholm. Där bjöd han oss på vad vi än ville ha hela kvällen.
Så, som sagt, mycket trevligt. Whiskyn var god, sällskapet alldeles lagom cyniskt och sarkastiskt. Men någonting kändes inte helt rätt. Trots min kavaj och mina hela jeans kunde jag inte riktigt känna att jag smälte in i Royal Vikings klientel. Det var backslicks, det var dyra drinkar. Säkert var de andras kavajer dyra. Mycket dyrare än min. Baren var ren. Folk förde sansade samtal. Musiken lyste med sin frånvaro. När man gick fram till den rena bardisken stod bartendern och väntade med ett vänligt leende och frågade vad man önskade. Bartendern hällde snabbt upp en stout utan att sucka åt mig. Ingen rakad snubbe i Hells Angels-väst hävde sig före. Ingen försökte nita mig eller stjäla min öl. Visst det kan ju te sig som en trevlig miljö. Men jag saknade tatuerade nackar som stack upp ur Hells Angels-västar. Jag saknade att lite diskret armbåga någon i njuren för att de trängdes lite för mycket. Jag saknade en trött nonchalant bartender som suckar för att jag beställer en stout.
För den suckande nonchalanta bartendern suckar för att det är jobbigt att hälla upp en stout på rätt sätt. Hälla upp en stout kräver omsorg och tid och gärna tre etapper av upphällning.
Jag må vara en jävla bonde. Men jag vet hur jag vill ha min öl.
Lomo var med på resan, dock saknade jag film. Efter mötet och innan maten begav jag mig på jakt efter nåt att stoppa i den lilla ryssen. I en liten sliten Tempo-butik stötte jag på min lilla guldgruva. Bakom kassörskan, staplade på en strömbrytare, fanns några gamla fuji superia. Bäst före 2005 sa förpackningen. Tillsammans med Lomo, skumt ljus och en ostadig hand blev det precis så blekt, suddigt och rått som det ska bli i Lomo.
Vid sex-snåret bar det iväg mot Kungsholmen. Björne bjöd på mat och dryck på Dolce Vita, där stockholms största pepparkvarn fanns (Johan poserar på bild #11). Även om jag inte är riktigt klar över vad jag åt så var det grymt gott. Efter maten styrde Björne oss raka vägen till Royal Vikings skybar. Nio våningar upp, med panoramafönster över centrala Stockholm. Där bjöd han oss på vad vi än ville ha hela kvällen.
Så, som sagt, mycket trevligt. Whiskyn var god, sällskapet alldeles lagom cyniskt och sarkastiskt. Men någonting kändes inte helt rätt. Trots min kavaj och mina hela jeans kunde jag inte riktigt känna att jag smälte in i Royal Vikings klientel. Det var backslicks, det var dyra drinkar. Säkert var de andras kavajer dyra. Mycket dyrare än min. Baren var ren. Folk förde sansade samtal. Musiken lyste med sin frånvaro. När man gick fram till den rena bardisken stod bartendern och väntade med ett vänligt leende och frågade vad man önskade. Bartendern hällde snabbt upp en stout utan att sucka åt mig. Ingen rakad snubbe i Hells Angels-väst hävde sig före. Ingen försökte nita mig eller stjäla min öl. Visst det kan ju te sig som en trevlig miljö. Men jag saknade tatuerade nackar som stack upp ur Hells Angels-västar. Jag saknade att lite diskret armbåga någon i njuren för att de trängdes lite för mycket. Jag saknade en trött nonchalant bartender som suckar för att jag beställer en stout.
För den suckande nonchalanta bartendern suckar för att det är jobbigt att hälla upp en stout på rätt sätt. Hälla upp en stout kräver omsorg och tid och gärna tre etapper av upphällning.
Jag må vara en jävla bonde. Men jag vet hur jag vill ha min öl.
Som vanlingt; klicka för anständig storlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar