Tänk om jag vore...

Jason Lee

Johnny Rotten

Usama bin Ladin

Ja, jag vet. Men orken sinade halvvägs genom Johnny.

Sveng nesta hoeger

I söndags var det roadtrip med svärföräldrarna ner till Lottas syster. Hans GPS, känd bland de närmsta som Hildur, guidade oss rakt till parkeringen utan större problem. Åtminstone i det avseendet att Hildur viste precis hur vi skulle köra. För att sedan tolka Hildurs budskap utan svårigheter skulle ett par doktorsgrader i beteendevetenskap antagligen ha hjälpt till. En GPS av idag är ruskigt exakt. Så ruskigt exakt att någon produktutveklare någonstans måste befarat att denna robotlika exakthet antagligen skulle fått gemene man att känna sig hotat och börja leva sig in i framtidsscenerna ur Terminator. Denne välvillige produktuvecklare har då, för att skona gemene man från apokalyptiskt obehag, sett till att förmänskliga Hildurs sätt att beskriva vägen.

"Om en kort tid, sväng något åt höger." Med detta förbannade mjuka och något besvärade tonläge.

Ge mig koordinater, för bövelen! Siffror och exakta mått! Ge mig HAL eller möjligtvis KITT i min bil. Inte Anki och Pytte.

I övrigt var det en kall och blåsig, men ganska gemytlig dag. Under en promenad i kall motvind längs kajen vid Hissingen konstaterade jag att Göteborg jobbar hårt för att sätta färg på sina gamla industriområden.

Vintern på ett bräde

Nu är det kväll. Eller snarare natt. Jag har precis varit på fest hos en reklambyrå. På väg från festen ringde jag Óli och försökte öppna samtalet med en kommentar jag tyckte var rolig. Dessvärre, på grund av tillgång till ett kylskåt fullt av öl, tappade jag bort mig totalt. Så, Óli, här är min öppningsreplik på riktigt: "Haakon, ring om deg er norrman!". Om du dricker ett kylskåp öl är jag säker på att du tycker det är roligt. Nu ska jag sova. Här följer ett fotodokument över hur en vinter borde vara.

Januari var mest mörk och blöt, och inte alls särskilt vinterlik. Här följer de ljusa, snöiga och vinterlika delarna sammanfattat i en dia från Lomo:

Karriär

För de som ännu inte blivit underrättade offentliggör jag härmed att jag har klättrat upp en pinne karriärsstegen. Det blev en öppning inne på färgavdelningen där jag fick kliva in. Enligt beskrivningen på arkitektkopias hemsida jobbar jag med digitaltryck och EXPO. Jag ska till största del jobba med efterbehandling. I praktiken innebär det i huvudsak att jag tar mig an det som kommer ur skrivaren och fixar till. Monterar utställningssystem till mässor med mera, laminerar saker, klipper, skär, viker och limmar. Ganska behagligt arbete. När det finns möjlighet så får jag ta jobb hela vägen från början också. Sitta och pilla i inDesign och Photoshop på arbetstid är definitivt inte fel. Det är fruktansvärt mycket som ska läras in nu, och jag ser verkligen fram emot det. Det här är definitivt ett steg i rätt riktning. Ett steg rakt in i det grafiska.

Ljusbordet är mitt revir.

Karlstads kommun klandrar klättrande klottrare

Fisheye

Igår fördrev jag min arbetsdag med att spontanredigera bilder. Plötsligt växte en bildidé fram. Nu måste jag gå och leta upp en lämplig fiskförsäljare. Obehagligt lär det bli.

En vårdag i februari

Idag tyckte jag mig vara värd en lunchpromenad. Jag hälsade på Maijk, shoppade på Knastret och spontanfotade staden. Så här så Karlstad ut idag:

Sandlådan, snart är du lika överflödig som slalomskidor kommer bli.

Ironi

Bostadsjakten fortgår. Nästa objekt; fyra på soldattorpet med egen ingång och altan.

Igår var jag hemma hos familjen en sväng och blev bjuden på nybakade semlor. Jag och mor diskuterar ekonomi, restskatt och bostäder. Syster sitter något motvilligt och inte särskilt djupt försjunken i sin hemkunskapsläxa. Bror sitter med en laptop, spelar spel, och låtsas göra en geografiläxa. Plötsligt tittar bror upp från sin datorskärm och säger fromt: "När jag flyttar hemifrån ska jag bo granne med mamma." Mor tittar förvånat på honom. Bror fortsätter med sin vanliga kaxiga röst: Ja, jag lät ju snäll i alla fall.

Någon, eller rent av ganska många, har genom tiderna påstått att barn inte kan förstå ironi. "Det kan mina barn" har varit mors ständiga svar.