There's a long way back from hell
En hektisk arbetsvecka har tagit ände. Sisådär 75 mil har jag rattat mig igenom inom Karlstads kommungräns.
Det blåser som svinet också. Nordlig, kanske nordvästlig vind. Någonstans där ligger det i alla fall. Till jobbet seglade jag majestätiskt på morfars cykel på dryga femton minuter. På vägen från jobbet svor jag mig genom femtio minuter av skärseld i mötande kastbyar, som nästan blåste mig av sadeln ett par gånger.
Så lite träningsrapportering: För ett tag sedan berättade jag ju stolt om min nya livsstil, där jag skulle bli en sund människa med bra kondition och utan ryggont. Och det har jävlar i mig hållt i sig. Cykeln går varm, inemellanåt tar jag några löpsteg, jag håller igång med ryggövningar och armhävningar. Det här är nog första gången i mitt liv jag har hållt disciplinen bra nog för att faktiskt känna av resultat. Jag orkar mer, har inte det minsta ont i ryggen, och det går fortare att cykla till jobbet för var dag som går.
Jag slåss med innebandyklubba en gång i veckan också. Det känns som om jag börjar lära mig hur jag själv fungerar också. Jag har insett att det är kört att försöka kontrollerat dribbla förbi motspelare, att det är kört att skjuta välriktade hårda skott, och att mina reflexer är värdelösa. Jag har också insett att jag kan springa som en dåre ganska länge, att jag faktiskt står pall för ganska hårda tacklingar, och att mina dåliga reflexer resulterar i att jag aldrig under några omständigheter ryggar tillbaka när någon försöker skrämma mig med ett snabbt hårt slagskott.
Här tillkommer att vi spelar i stort sett utan regler. Man tacklas, tar tag i varandras klubbor, sticker ut armbågar, med mera, med mera.
Ur dessa kunskaper om mig själv har jag skapat mig en spelstil: Jag springer som besatt, ställer mig ivägen för folk, och siktar på bollen med hela kroppen.
Senaste matchens lagindelning gav mig två riktigt hetsiga snubbar som motspelare. De tar det hela på barnsligt stort allvar, och spelar riktigt fult. Jag kände mig överlycklig över lagindelningen, det finns få saker som eggar mig som hetsiga motståndare. Favoritögonblick från matchen var när båda de hetsiga snubbarna stod i vårt målområde med bollen mellan sig. Just som en av dem skulle skjuta tog jag sats, hoppade mot dem, höll upp klubban framför mig, kroppstacklade ut bollen ur gröten av folk, älgade iväg, och snubblade in bollen i deras mål.
Det blåser som svinet också. Nordlig, kanske nordvästlig vind. Någonstans där ligger det i alla fall. Till jobbet seglade jag majestätiskt på morfars cykel på dryga femton minuter. På vägen från jobbet svor jag mig genom femtio minuter av skärseld i mötande kastbyar, som nästan blåste mig av sadeln ett par gånger.
Så lite träningsrapportering: För ett tag sedan berättade jag ju stolt om min nya livsstil, där jag skulle bli en sund människa med bra kondition och utan ryggont. Och det har jävlar i mig hållt i sig. Cykeln går varm, inemellanåt tar jag några löpsteg, jag håller igång med ryggövningar och armhävningar. Det här är nog första gången i mitt liv jag har hållt disciplinen bra nog för att faktiskt känna av resultat. Jag orkar mer, har inte det minsta ont i ryggen, och det går fortare att cykla till jobbet för var dag som går.
Jag slåss med innebandyklubba en gång i veckan också. Det känns som om jag börjar lära mig hur jag själv fungerar också. Jag har insett att det är kört att försöka kontrollerat dribbla förbi motspelare, att det är kört att skjuta välriktade hårda skott, och att mina reflexer är värdelösa. Jag har också insett att jag kan springa som en dåre ganska länge, att jag faktiskt står pall för ganska hårda tacklingar, och att mina dåliga reflexer resulterar i att jag aldrig under några omständigheter ryggar tillbaka när någon försöker skrämma mig med ett snabbt hårt slagskott.
Här tillkommer att vi spelar i stort sett utan regler. Man tacklas, tar tag i varandras klubbor, sticker ut armbågar, med mera, med mera.
Ur dessa kunskaper om mig själv har jag skapat mig en spelstil: Jag springer som besatt, ställer mig ivägen för folk, och siktar på bollen med hela kroppen.
Senaste matchens lagindelning gav mig två riktigt hetsiga snubbar som motspelare. De tar det hela på barnsligt stort allvar, och spelar riktigt fult. Jag kände mig överlycklig över lagindelningen, det finns få saker som eggar mig som hetsiga motståndare. Favoritögonblick från matchen var när båda de hetsiga snubbarna stod i vårt målområde med bollen mellan sig. Just som en av dem skulle skjuta tog jag sats, hoppade mot dem, höll upp klubban framför mig, kroppstacklade ut bollen ur gröten av folk, älgade iväg, och snubblade in bollen i deras mål.
Snön? Den är död nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar