Recykel

Playtime is fun

...så välkommen till vårt party. Party Misär.

Axels

I2-Marten. Dödskallar. Karuseller. Lakritsremmar.

There's a long way back from hell

En hektisk arbetsvecka har tagit ände. Sisådär 75 mil har jag rattat mig igenom inom Karlstads kommungräns.

Det blåser som svinet också. Nordlig, kanske nordvästlig vind. Någonstans där ligger det i alla fall. Till jobbet seglade jag majestätiskt på morfars cykel på dryga femton minuter. På vägen från jobbet svor jag mig genom femtio minuter av skärseld i mötande kastbyar, som nästan blåste mig av sadeln ett par gånger.

Så lite träningsrapportering: För ett tag sedan berättade jag ju stolt om min nya livsstil, där jag skulle bli en sund människa med bra kondition och utan ryggont. Och det har jävlar i mig hållt i sig. Cykeln går varm, inemellanåt tar jag några löpsteg, jag håller igång med ryggövningar och armhävningar. Det här är nog första gången i mitt liv jag har hållt disciplinen bra nog för att faktiskt känna av resultat. Jag orkar mer, har inte det minsta ont i ryggen, och det går fortare att cykla till jobbet för var dag som går.

Jag slåss med innebandyklubba en gång i veckan också. Det känns som om jag börjar lära mig hur jag själv fungerar också. Jag har insett att det är kört att försöka kontrollerat dribbla förbi motspelare, att det är kört att skjuta välriktade hårda skott, och att mina reflexer är värdelösa. Jag har också insett att jag kan springa som en dåre ganska länge, att jag faktiskt står pall för ganska hårda tacklingar, och att mina dåliga reflexer resulterar i att jag aldrig under några omständigheter ryggar tillbaka när någon försöker skrämma mig med ett snabbt hårt slagskott.

Här tillkommer att vi spelar i stort sett utan regler. Man tacklas, tar tag i varandras klubbor, sticker ut armbågar, med mera, med mera.

Ur dessa kunskaper om mig själv har jag skapat mig en spelstil: Jag springer som besatt, ställer mig ivägen för folk, och siktar på bollen med hela kroppen.

Senaste matchens lagindelning gav mig två riktigt hetsiga snubbar som motspelare. De tar det hela på barnsligt stort allvar, och spelar riktigt fult. Jag kände mig överlycklig över lagindelningen, det finns få saker som eggar mig som hetsiga motståndare. Favoritögonblick från matchen var när båda de hetsiga snubbarna stod i vårt målområde med bollen mellan sig. Just som en av dem skulle skjuta tog jag sats, hoppade mot dem, höll upp klubban framför mig, kroppstacklade ut bollen ur gröten av folk, älgade iväg, och snubblade in bollen i deras mål.

Snön? Den är död nu.

Magnolia

En känd fotograf, inga namn nämnda, medverkade i Lantz i P1 här i veckan. Han påstod att många människor var oansvarslösa och orespektlösa när de pratade om välstånd och välmående i jämförelse med rika och fattiga människor. En liten uppmaning bara, käre herr fotograf; HÅLL ORDNING PÅ NEGATIONERNA FÖR HELVETE!

Här följer en liten lektion kring nyttjandet av ordet ansvar.

Ansvarig innebär att man fått förtroendet att ansvara för någonting.

Ansvarslös innebär att man missbrukar det förtroende man givits, och låter bli att ta sitt ansvar, för vad det än må vara man fått förtroende att vara ansvarig för.

Ansvarsfri står för total avsaknad av plikten att ansvara.

Oansvarig anser jag vara ett fullständigt inkorrekt ord som inte ska nyttjas i något sammanhang. Men om man nu ändå envisas med att använda det så ska ordet användas med innebörden att någon inte delgivits förtroendet att ansvara för någonting, och således inte på något sätt heller kan hållas som ansvarig för detta någonting. Alltså samma betydelse som ansvarsfri.

Oansvarslös är bara idiotiskt språkmissbruk, och alla som tar det ordet i sin mun bör skjutas.

Så ta ditt ansvar och behandla språket med respekt.


För övrigt är igelkottar förbannat skumma djur.

Ljus

Solen verkar faktiskt vara här för att stanna ett tag nu. Katterna firar det med att fälla sitt hår, var de går, var de sitter och var de står. Min nyupptäckta allergi firar det med att klia i ögonen, var jag går, var jag sitter och var jag står.

Lotta borstar motsträvig Lilja, och Moshi vränger sig i solskenet.

666

Regler:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de skall läsa utmanarens blogg för mer information.

1. Sömnsvårigheter är inget för mig. Jag har förmågan att kunna sova var som helst, när som helst och hur som helst. Inne, ute, i en säng, på ett liggunderlag, på en sten. Det är inte så noga, helt enkelt.
2. Mänsklig avfallskvarn. Jag har en förmåga att, om inte stänga av smak- och luktsinne, åtminstone totalt ignorera det. Fördelen med detta är att jag obehindrat äter och dricker vad som bjuds. Nackdelen är att jag ofta glömmer känna efter vad saker smakar, och därigenom sällan upplever någon större njutning av mat än känslan av fett, kolhydrater och proteiner som lägger sig till rätta i mitt inre.
   
3. Min fetish för sovjetisk ingenjörskonst börjar gå överstyr. Kameraskåpet (det räcker inte med en låda längre) är fullt av undermåliga ryska piratkopior av tyska kameror. Inte heller går det en dag utan att jag suktar efter en alldeles egen öststatsbil. På Karlstads gator glider en vit Lada Sport omkring, och jag är fullständigt förälskad i den. Jag skulle vara kung bakom den spruckna backelitratten.
4. Stresstålig som få. Mitt arbete går ut på att styra omkring en liten skåpbil i staden och leverera diverse trycksaker till människor. Ibland är det lugnt, ibland är det fruktansvärt bråttom. Ibland håller mina kollegor på att kollapsa av stress över för många bråttomjobb på en gång. Oavsett vilket så vrider jag om nyckeln, slår på P1 och styr iväg. Jag kan ändå inte göra mer än att planera rutten effektivt och köra min bil som trafiken tillåter. Att stressa upp mig över en ritning för att en ingenjör någonstans har skickat ut sin beställning för sent kan jag inte riktigt förmå mig till. Inte heller när jag har jobbat som lärare, och med ett par minuters varsel fått lära ut någonting jag aldrig har läst till en klass jag aldrig har träffat har stressen lamslagit mig. Jag improviserar nåt, så får det bli som det blir.
5. Skapligt (om än något selektivt) minne. I och för sig har jag en kunskapsbank som innehåller tonvis totalt onödig och ointressant kuriosa. Men jag har också ett enormt bra namnminne. Även sifferminnet hänger med skapligt. Jag brukar kunna lära mig namnen på en ny barngrupp efter ett snabbt upprop. Får jag för mig att börja livnära mig som springvikarie så är ju det alltid en fördel. Jag kan namnen på kunderna jag levererar till, och till många av dem även deras portkoder. Tyvärr bromsas mitt namnkunnande en hel del av att jag väldigt ofta glömmer bort att lyssna när någon presenterar sig för mig.
6. Stört perfektionistisk utan själv inse det. Den här punkten har Lotta bidragit med. Jag vill inte riktigt se mig som någon perfektionist, men jag måste tyvär erkänna att det ligger nåt i det Lotta säger. När jag ska köpa mig någonting har jag oftast bestämt långt i förväg hur den nya varan ska se ut och vara, sen kan det ta år innan jag hittar någonting som stämmer nog väl överens med min egen bild av den. Jag använder mig av begagnade gratis mobiltelefoner, till stor del för att jag inte har hittat någon ny som jag riktigt gillar än. När jag gör en ny bild kan det hända att jag gör en miljon småjusteringar, som ingen egentligen skulle lägga märke till, innan jag är nöjd. Den här perfektionismen går även ut över sånt andra gör. Jag blir genuint upprörd och ilsken över dålig typografi och dåligt språk i offentliga sammanhang. Jag kan förlora mig i timmeslånga monologer för den som råkar komma ivägen (Stackars Lotta), där jag spyr ut mitt hat mot någon löpsedel, eller vad som kan ha gjort mig arg. Exempel: Blogspots standardtypsnitt är i och för sig behagligt att läsa, men dess skiljetecken är alldeles för stora. Jag hatar dem, jag blir distraherad av dem. Därför använder jag arial.

Följande kan känna sig utmanade: Lotta, Maijk, Victor, Mia, Carl, Erik. Ni som saknar bloggar. Det är inte mitt problem. Lös det själva.


I know that I can. I am a Superman.

All by myself

När jag kör mil efter mil på vägarna genom stadens industriområden brukar jag fyllas av en ödslig känsla. Jag känner mig ensam bland de slitna fabriksbyggnaderna och lagerlokalerna. Men plötsligt idag, såg jag en gubbe komma ut ur en av dessa lagerlokaler, och i samma stund insåg jag att alla dessa fabriker och lager är fulla av människor som arbetar. Det är liv och rörelse bakom varje sprucken fasad.

Med denna insigt följde en känsla av gemenskap. Gemenskap med mina arbetarbröder och systrar, där på andra sidan av väggarna.

Nedan en totalt orelaterad bild; Lotta hittar små stövlar på Ilanda.