Ja se det snöar, ja se det snöar

Snökaoset till ära publicerar jag en gammal text, som med ens har blivit svidande aktuell. (Jag vill även påpeka att jag inte anser en decimeter snö klassas som kaos, men kvällstidningarna bestämmer väl vad vi ska säga och tycka, så snökaos it is.)

Vintervägval

Visst är titeln som gjord för en riktigt svinigt pretentiös dikt? Men något sånt blir det inte, för nu jävlar är jag arg igen! Och när jag är arg, då svär jag mycket, och inte fan skriver jag poesi heller! Jag bör också tillägga att jag blir vansinnigt arg när människor är i vägen för mig. Det handlar om trafik. Vi börjar från början, eller snarare ganska långt efter början. Vi börjar för ett tag sedan. Någon gång i samma veva som högertrafiken infördes i vårt förlovade land. Sedan dess har bilar, lastbilar, bussar och små fula äckliga epa-traktorer hållt sig på höger sida av vägen. Att förarna till de flesta av dessa (särskilt de sistnämnda) saknar de flesta former av vett, och beter sig som idioter på vägen, det vet vi redan, och detta tänker jag inte fördjupa vare sig dig eller mig ytterligare i. Det jag tänker fördjupa oss ytterligare är de fordon som drivs med muskelkraft; cyklar och skor. Vanligtvis håller sig cyklar på den allmänt fordonsdominerade högersidan, och skornas mästare, fotgängarna, på den beryktade vänsterkanten. Det essentiella är att samtliga i trafiken skall hålla sig på någon sida av vägen. Med ”vanligtvis” menar jag när fordonsförarna inte är på väg hem från en fest (detta har jag full förståelse för), och viktigast av allt så innebär ”vanligtvis” inte heller när det ligger snö på vägen (detta har jag ingen förståelse för). På en cykel- eller gångväg är det dessutom ganska viktigt att man håller sig till just en av vägens kanter, eftersom det annars blir omöjligt för de trafikanter som färdas i de högre hastighetsregistren att ta sig förbi de något långsammare. Nu kommer ilskan och svärandet: Vad i helvete är det som får alla idiotjävlar att gå mitt i vägen så fort det är vinter och snö? Jag lovar, så fort lite snö har fallit förvandlas svenskar till lindansande geometrifreaks, som absolut måste balansera på vägens absoluta mittlinje. Tror de att allt utom vägens mitt har försvunnit? Vägen finns ju för fan kvar, även om den är vit! Jag har i stort sett slitit ut ringklockan på min cykel under de få dagar vi har haft snö den här vintern! Och det värsta av allt; när man, som en av vårt förlovade lands snabba och effektiva trafikanter ringer på ringklockan börjar niottio procent av alla mittivägenvandrande trafikfascister med att besvärat vända på huvudet för att ta reda på vad det var som just lät, och varför (min egna ringklocka är av en traditionell typ, och borde inte resultera i några tveksamheter om budskap). Nästa steg hos de tröga idiotjävlarna är att sakta, sakta, mycket sakta, börja söka av terrängen utanför cykelvägens absoluta mitt, precis som om de är rädda för att isbjörnar och glaciärsprickor härjar i bakhåll utanför det trygga mittspåret. Tillslut tar den förtvivlade fotgängaren, eller störande långsamma cyklisten, några små slappa handtag för att förflytta sig någon decimeter i sidled, så att vi effektiva trafikanter äntligen kan fortsätta vår resa. Men bara några meter till, för nästa sengångare lurar alltid bakom nästa kurva. Nästa person som går i vägen sparkar jag.

obs. Personen på bilden har med problemet att göra.