Hurtbulle
Förändringens tid är kommen. Igen. Nu ska jag bli ett friskt praktexemplar till man. Igen. Det där "igen" stör mig lite. Det är därför jag lämnar ut mig här. När jag har berättat för folk finns ingen återvändo. Att tappa greppet nu vore ett nederlag tyngre än jag tänker bära. Jag tänkte börja med konditionen, och helt enkelt ge blodkärlen lite regelbundna genomkörare.
Det börjades för ett par veckor sedan med innebandy med KKF (Jolleseglarna Karlstads Kanotförening, för den oinsatte. Med dem har jag seglat min trötta gamla surfbrädeliknande båt i många år). KKF's innebandy utspelar sig i en liten illaluktande gymnastiksal på Herrhagen, där 8-10 personer springer omkring och slåss med klubbor i en timme. Förra veckan blev det en match utan avbytare. Vi streckkörde helt enkelt en timme. Och ja, jag vet att det är lågt att skylla på omständigheter, men det föll sig så att jag (antagligen tack vare min alldeles för oaktiva livsstil) var lite småförkyld. Dessutom hade jag inte druckit särskilt mycket vatten innan, vilket jag absolut borde gjort. Dagen innan hade jag lämnat plasma (visst sköter jag mitt samhällsansvar?), och där gick saker lite fel, så jag fick inte tillbaka allt mitt blod.
"Men vaffan", tänkte jag och gav mig ut på planen. Det kändes ganska lätt, konstaterade jag alldeles för tidigt. Efter fem minuters joggande på planen började mina tår domna bort. Sex minuter in i matchen hade alla tår domnat färdigt. Plattfotat sprang jag en minut till, och konstaterade att synfältet började bli påtagligt smalt. Sju minuter in i matchen, och jag har tunnelseende, är yr och saknar känsel i tårna.
"Det ger sig nog strax, jag behöver bara bli varm" tänkte jag. (Eller tänkte jag "I helvete att jag ska visa mig svag inför killarna"? Vi låter det vara osagt.) Och sprang vidare. 37 minuter in matchen började jag känna av en viss värme i tårna. En liten stund senare var tårna tillbaka. Dock hade mitt tunnelseende vid det här laget reducerats till en svag ledsyn. Men jag sprang tappert hela timmen och viftade med min klubba. Inte för att jag gjorde så jävla mycket nytta, jag krockade mest med folk och passade bollen till motståndarna, men jag höll mig i alla fall på fötterna.
Igår testade jag konditionen på nytt, löparskorna snörades på, och jag tog mig ända till Gubbholmen i ganska bra hastighet innan jag hade blodsmak i munnen. (För dig som inte vet var jag bor kan jag berätta att Gubbholmen befinner sig trehundra meter söder om min lägenhet.) Runt hela Gubbholmen gick turen, och hem igen. Tolv minuter senare var jag hemma och helt jävla slut.
Idag var det dags igen, och med magen full av fläsk, raggmunk och vatten sprang jag på lätta tår, krockade med folk och passade bollen till motståndarna. Två mål slumpade jag in också. Ena gången såg det snyggt ut (fast jag laddade bara på ett reflexmässigt slagskott i godtycklig riktning), andra gången ramlade jag in bollen i målet. Efter att timmen var slut var jag trött som stryk, men inte är närheten av hur det var första gången. Så jag vågar nog ge mig ut på planen nästa vecka också.
Nu ska jag försöka knyta ihop det här på nåt sätt. Jag suger på innebandy, men springa fram och tillbaka kan jag göra ändå. Kondition ska förbättras. Jag ska röra mig mer, och jag ska må bra!
Och eftersom såväl förmåga att formulera sig bra, som logiska tankesätt gick åt helvete under dagens övningar bjuder dagens bild på några miljötänkande snubbar från Svenska Rallyt. Heja Daniel! (Vem du nu är.)
Det börjades för ett par veckor sedan med innebandy med KKF (Jolleseglarna Karlstads Kanotförening, för den oinsatte. Med dem har jag seglat min trötta gamla surfbrädeliknande båt i många år). KKF's innebandy utspelar sig i en liten illaluktande gymnastiksal på Herrhagen, där 8-10 personer springer omkring och slåss med klubbor i en timme. Förra veckan blev det en match utan avbytare. Vi streckkörde helt enkelt en timme. Och ja, jag vet att det är lågt att skylla på omständigheter, men det föll sig så att jag (antagligen tack vare min alldeles för oaktiva livsstil) var lite småförkyld. Dessutom hade jag inte druckit särskilt mycket vatten innan, vilket jag absolut borde gjort. Dagen innan hade jag lämnat plasma (visst sköter jag mitt samhällsansvar?), och där gick saker lite fel, så jag fick inte tillbaka allt mitt blod.
"Men vaffan", tänkte jag och gav mig ut på planen. Det kändes ganska lätt, konstaterade jag alldeles för tidigt. Efter fem minuters joggande på planen började mina tår domna bort. Sex minuter in i matchen hade alla tår domnat färdigt. Plattfotat sprang jag en minut till, och konstaterade att synfältet började bli påtagligt smalt. Sju minuter in i matchen, och jag har tunnelseende, är yr och saknar känsel i tårna.
"Det ger sig nog strax, jag behöver bara bli varm" tänkte jag. (Eller tänkte jag "I helvete att jag ska visa mig svag inför killarna"? Vi låter det vara osagt.) Och sprang vidare. 37 minuter in matchen började jag känna av en viss värme i tårna. En liten stund senare var tårna tillbaka. Dock hade mitt tunnelseende vid det här laget reducerats till en svag ledsyn. Men jag sprang tappert hela timmen och viftade med min klubba. Inte för att jag gjorde så jävla mycket nytta, jag krockade mest med folk och passade bollen till motståndarna, men jag höll mig i alla fall på fötterna.
Igår testade jag konditionen på nytt, löparskorna snörades på, och jag tog mig ända till Gubbholmen i ganska bra hastighet innan jag hade blodsmak i munnen. (För dig som inte vet var jag bor kan jag berätta att Gubbholmen befinner sig trehundra meter söder om min lägenhet.) Runt hela Gubbholmen gick turen, och hem igen. Tolv minuter senare var jag hemma och helt jävla slut.
Idag var det dags igen, och med magen full av fläsk, raggmunk och vatten sprang jag på lätta tår, krockade med folk och passade bollen till motståndarna. Två mål slumpade jag in också. Ena gången såg det snyggt ut (fast jag laddade bara på ett reflexmässigt slagskott i godtycklig riktning), andra gången ramlade jag in bollen i målet. Efter att timmen var slut var jag trött som stryk, men inte är närheten av hur det var första gången. Så jag vågar nog ge mig ut på planen nästa vecka också.
Nu ska jag försöka knyta ihop det här på nåt sätt. Jag suger på innebandy, men springa fram och tillbaka kan jag göra ändå. Kondition ska förbättras. Jag ska röra mig mer, och jag ska må bra!
Och eftersom såväl förmåga att formulera sig bra, som logiska tankesätt gick åt helvete under dagens övningar bjuder dagens bild på några miljötänkande snubbar från Svenska Rallyt. Heja Daniel! (Vem du nu är.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar