Ja se det snöar, ja se det snöar

Snökaoset till ära publicerar jag en gammal text, som med ens har blivit svidande aktuell. (Jag vill även påpeka att jag inte anser en decimeter snö klassas som kaos, men kvällstidningarna bestämmer väl vad vi ska säga och tycka, så snökaos it is.)

Vintervägval

Visst är titeln som gjord för en riktigt svinigt pretentiös dikt? Men något sånt blir det inte, för nu jävlar är jag arg igen! Och när jag är arg, då svär jag mycket, och inte fan skriver jag poesi heller! Jag bör också tillägga att jag blir vansinnigt arg när människor är i vägen för mig. Det handlar om trafik. Vi börjar från början, eller snarare ganska långt efter början. Vi börjar för ett tag sedan. Någon gång i samma veva som högertrafiken infördes i vårt förlovade land. Sedan dess har bilar, lastbilar, bussar och små fula äckliga epa-traktorer hållt sig på höger sida av vägen. Att förarna till de flesta av dessa (särskilt de sistnämnda) saknar de flesta former av vett, och beter sig som idioter på vägen, det vet vi redan, och detta tänker jag inte fördjupa vare sig dig eller mig ytterligare i. Det jag tänker fördjupa oss ytterligare är de fordon som drivs med muskelkraft; cyklar och skor. Vanligtvis håller sig cyklar på den allmänt fordonsdominerade högersidan, och skornas mästare, fotgängarna, på den beryktade vänsterkanten. Det essentiella är att samtliga i trafiken skall hålla sig på någon sida av vägen. Med ”vanligtvis” menar jag när fordonsförarna inte är på väg hem från en fest (detta har jag full förståelse för), och viktigast av allt så innebär ”vanligtvis” inte heller när det ligger snö på vägen (detta har jag ingen förståelse för). På en cykel- eller gångväg är det dessutom ganska viktigt att man håller sig till just en av vägens kanter, eftersom det annars blir omöjligt för de trafikanter som färdas i de högre hastighetsregistren att ta sig förbi de något långsammare. Nu kommer ilskan och svärandet: Vad i helvete är det som får alla idiotjävlar att gå mitt i vägen så fort det är vinter och snö? Jag lovar, så fort lite snö har fallit förvandlas svenskar till lindansande geometrifreaks, som absolut måste balansera på vägens absoluta mittlinje. Tror de att allt utom vägens mitt har försvunnit? Vägen finns ju för fan kvar, även om den är vit! Jag har i stort sett slitit ut ringklockan på min cykel under de få dagar vi har haft snö den här vintern! Och det värsta av allt; när man, som en av vårt förlovade lands snabba och effektiva trafikanter ringer på ringklockan börjar niottio procent av alla mittivägenvandrande trafikfascister med att besvärat vända på huvudet för att ta reda på vad det var som just lät, och varför (min egna ringklocka är av en traditionell typ, och borde inte resultera i några tveksamheter om budskap). Nästa steg hos de tröga idiotjävlarna är att sakta, sakta, mycket sakta, börja söka av terrängen utanför cykelvägens absoluta mitt, precis som om de är rädda för att isbjörnar och glaciärsprickor härjar i bakhåll utanför det trygga mittspåret. Tillslut tar den förtvivlade fotgängaren, eller störande långsamma cyklisten, några små slappa handtag för att förflytta sig någon decimeter i sidled, så att vi effektiva trafikanter äntligen kan fortsätta vår resa. Men bara några meter till, för nästa sengångare lurar alltid bakom nästa kurva. Nästa person som går i vägen sparkar jag.

obs. Personen på bilden har med problemet att göra.

Söndagskreativitet

Söndagen till ära hade jag tänkt ägna dagens ljusa timmar åt att städa. Istället har jag gjort halvtaskiga scanningar av gamla negativ.

Receptet för dagens scanner; Köksfönster, tvättmedelspaket och maskeringstejp.

Pedophobia

Löp

Löpa, löpte, löptik. Vi fortsätter med hurtbloggandet (Egentligen är det bara jag som gör det, men jag skriver "vi" på ett sådär äckligt pedagogiskt sätt som lärarutbildningens år har drillat mig att göra)

Löparskorna var på idag igen, ett varv runt Gubbholmen och en liten sväng genom Hagaborg gick turen. Hela femton minuters springande i acceptabelt tempo var det. Jag vet, jag vet. Det är sorgligt kort löpande, men vad fan. Sluta med de där skeptiska blickarna. Det var istidskallt! Dagar som denna får mig att med längtan i sinnet fundera över var den globala uppvärmningen håller hus. Jag ger fan i om land översvämmas och åkrar torkar ut, bara vi FÅR LITE JÄVLA VÄRME SÅ MAN INTE MÅSTE LEVA SOM JÄVLA EN STEN LÄNGRE!!! Förlåt. Men jag frös när jag sprang.

Nu till de goda bitarna. Jag kom in, svettig som en lettisk glädjeflicka efter valfritt bolags billigspritföretagsresa, och med öron frusna ända in till skallbenet. Ok, det kanske inte är det bekvämaste av tillstånd, men mitt i dessa kroppsvärmekonflikter stod jag upprätt, med synen i behåll, och inte antydan till blodsmak i halsen. Det tar sig! Andra veckan av mitt nya, aktiva leverne, och jag trivs med det än så länge. Snart går vi in på tredje veckan, och jag hoppas på fortsatt uppgång. Om temperaturen stiger lite ska jag banne mig springa i sjutton minuter snart. Kanske arton.

Hurtbulle

Förändringens tid är kommen. Igen. Nu ska jag bli ett friskt praktexemplar till man. Igen. Det där "igen" stör mig lite. Det är därför jag lämnar ut mig här. När jag har berättat för folk finns ingen återvändo. Att tappa greppet nu vore ett nederlag tyngre än jag tänker bära. Jag tänkte börja med konditionen, och helt enkelt ge blodkärlen lite regelbundna genomkörare.

Det börjades för ett par veckor sedan med innebandy med KKF (Jolleseglarna Karlstads Kanotförening, för den oinsatte. Med dem har jag seglat min trötta gamla surfbrädeliknande båt i många år). KKF's innebandy utspelar sig i en liten illaluktande gymnastiksal på Herrhagen, där 8-10 personer springer omkring och slåss med klubbor i en timme. Förra veckan blev det en match utan avbytare. Vi streckkörde helt enkelt en timme. Och ja, jag vet att det är lågt att skylla på omständigheter, men det föll sig så att jag (antagligen tack vare min alldeles för oaktiva livsstil) var lite småförkyld. Dessutom hade jag inte druckit särskilt mycket vatten innan, vilket jag absolut borde gjort. Dagen innan hade jag lämnat plasma (visst sköter jag mitt samhällsansvar?), och där gick saker lite fel, så jag fick inte tillbaka allt mitt blod.

"Men vaffan", tänkte jag och gav mig ut på planen. Det kändes ganska lätt, konstaterade jag alldeles för tidigt. Efter fem minuters joggande på planen började mina tår domna bort. Sex minuter in i matchen hade alla tår domnat färdigt. Plattfotat sprang jag en minut till, och konstaterade att synfältet började bli påtagligt smalt. Sju minuter in i matchen, och jag har tunnelseende, är yr och saknar känsel i tårna.

"Det ger sig nog strax, jag behöver bara bli varm" tänkte jag. (Eller tänkte jag "I helvete att jag ska visa mig svag inför killarna"? Vi låter det vara osagt.) Och sprang vidare. 37 minuter in matchen började jag känna av en viss värme i tårna. En liten stund senare var tårna tillbaka. Dock hade mitt tunnelseende vid det här laget reducerats till en svag ledsyn. Men jag sprang tappert hela timmen och viftade med min klubba. Inte för att jag gjorde så jävla mycket nytta, jag krockade mest med folk och passade bollen till motståndarna, men jag höll mig i alla fall på fötterna.

Igår testade jag konditionen på nytt, löparskorna snörades på, och jag tog mig ända till Gubbholmen i ganska bra hastighet innan jag hade blodsmak i munnen. (För dig som inte vet var jag bor kan jag berätta att Gubbholmen befinner sig trehundra meter söder om min lägenhet.) Runt hela Gubbholmen gick turen, och hem igen. Tolv minuter senare var jag hemma och helt jävla slut.

Idag var det dags igen, och med magen full av fläsk, raggmunk och vatten sprang jag på lätta tår, krockade med folk och passade bollen till motståndarna. Två mål slumpade jag in också. Ena gången såg det snyggt ut (fast jag laddade bara på ett reflexmässigt slagskott i godtycklig riktning), andra gången ramlade jag in bollen i målet. Efter att timmen var slut var jag trött som stryk, men inte är närheten av hur det var första gången. Så jag vågar nog ge mig ut på planen nästa vecka också.

Nu ska jag försöka knyta ihop det här på nåt sätt. Jag suger på innebandy, men springa fram och tillbaka kan jag göra ändå. Kondition ska förbättras. Jag ska röra mig mer, och jag ska må bra!

Och eftersom såväl förmåga att formulera sig bra, som logiska tankesätt gick åt helvete under dagens övningar bjuder dagens bild på några miljötänkande snubbar från Svenska Rallyt. Heja Daniel! (Vem du nu är.)

Omstart

Det kanske börjar bli lite väl tjatigt, men ytterligare en bitter reflektion över vår kära miljö dör du inte av.

"Förbud mot motordrivna farkoster" står att läsa på en medfaren skylt vid vår kära stads mest förorenade lilla sjö. Vid en första anblick kan det tyckas lite väl drastiskt, men varför inte? Varför inte bara stänga ner och helt sonika starta om? Slå av strömbrytarna, låt maskinerna varva ner, försegla kärnkraftverken och låt dem bli sina egna tysta gravar. Låt transporterna stanna upp. Konfiskera mitt körkort. Sedan får var man odla sin egen tomat bäst han kan.

Jag menar, vi är ju smärtsamt medvetna om att den västerländska way of life inte håller särskilt länge till. Om inte tar en hel del drastiska åtgärder väldigt snart, kommer vi alla dö en obehaglig oljelös och svettig död. Så varför inte bita i det sura äpplet, begå ett kollektivt självmord imorgon, och lämna in med en nypa heder i behåll? Varför inte stå för vad vi har gjort, och lämna planeten så intakt som möjligt åt någon som förtjänar den bättre?

Something's fishy

Terror i tanken! Allvar har gått och blivit skengravid. I går hade han (fast egentligen är det nog "hon") grävt en grop som upptar en fjärdedel av akvariets bottenyta. Med munnen full av sten ,som han/hon låtsades ruva som ägg, jagade Allvar frenetiskt bort alla som kom nära gropen. Imorse hade fisken spottat ut stenarna, men ingen får komma nära gropen idag heller. Otur för de små tetrorna, som brukade hålla till där Allvar har inmutat sin mark. Tetrorna hukar sig nu förvirrat och förskräckt under de blommor de hittar längs akvariets framsida.

Prestationsångest

Helt plötsligt känner jag krav på mig. Kraven är väl i och för sig mest mina egna, men ändock inte mindre krav. Jag har ny fin kamera, och det ger nya fina förutsättningar. Därför borde jag även prestera någonting alldeles nytt, fint och revolutionerande. Men istället stannade jag på jobbet efter helgstängning och scannade gamla Komsomolets-negativ som har legat och sunkat till sig ordentligt i sin papprulle. Gamla inaktuella bilder i uppdaterad version. Enjoy.

Päronsin

I fikarummet på Arkitektkopia huserade en märklig tingest, och i sin hand höll den en päronformad apelsin.

Kameran är död. Länge leve kameran!

Regimskifte i kameraväskan har skett. Minoltan är Pensionerad, och en Nikon D70s har tagit platsen på tronen. Och jag, jag är bara glad!

Lobotomerad hjälte

Likt Hannibal Lector, när han matar en snubbe med dennes egna hjärna, greppar jag minoltan och fotar de tre delar som just föll ur den.

Samtidigt bestämmer jag mig för att Greens Foto har erbjudit mig ett alldeles lagomt pris för den Nikon D70s som stolt poserar i skyltfönstret. Imorgon ska det slösas pengar.

Förlåt mig, käre Minolta, men det är dags att vi går skilda vägar.

Kossan säger "Mu", Grisen säger "Nöff", Kameran säger....

..."HRRRRRRRRRRRRRRRR" när jag startar den. Därtill har autofokusen spårat ur, och varför i hela världen ser man kanten på uv-filtret till höger i bild? Sedan har den även en förkärlek för att göra vissa bilder lila, och allmänt skumma. Jag är rädd för att det är dags att spara till en ny kamera nu.

(Den lila bilden föreställer alltså mig i profil med en post-it i ansiktet, ifall oklarheter kring motivet skulle råda.)

Same same, but different

Olika bilder, samma efterbehandling. Hjälp mig nu, vad funkar bäst; mänskligt eller omänskligt motiv?