När du ska rocka, måste du rocka skithårt

"När du ska rocka, måste du rocka skithårt" är kanske inte den språkligt mest korrekta översättningen, men väl den bästa översättning jag vet. Den meningen sammanfattar även hela upplevelsen på nöjesfabriken i fredags. Inget komplicerat överhuvud taget. Ingen avancerad scenshow, och inte heller någon särskilt avancerad musik. Danko rockar skithårt, och det är allt som krävs. Hård musik i hårt tempo med hård attityd. Och jag, jag har Dankos samlade verk i lurarna och svävar fortfarande på små svarta hårda moln.

Ett intressant fenomen har inträffat i mina öron efter spelningen. Förut upplevde de många av Dankos låtar efter "We sweat blood" som lite väl finstämda och lite småmesiga. Men nu, efter att ha sett hans energi på riktigt, låter precis allting precis stenhårt.

Spektaklet fotograferades med en kodak-film köpt på koreansk loppmarknad. Åtta år över bäst före-datum, och definitivt inte kylförvarad är det den kornigaste och risigaste jävla filmremsa jag någonsin kört genom en kamera. Med korn stora som knytnävar och ett isovärde som säkert sjunkit till tvåsiffrigt är den till och med risigare än min gamla favorit; lagrad Efke från Kroatien.