En tur till saltgruvan

Före 1996 kunde det vara ett väl så hårt straff, men idag är det reducerat till ett fredagsnöje.

Guiden hade en god motivering till varför man skulle hålla sig till gruppen och inte gå dit hon inte sa att man skulle gå; att ta sig igenom hela gruvsystemet till fots skulle ta ungefär fyra månader. 350 kilometer, som djupast 327 meter. Vi turister fick hålla oss på nätta 130 under marken.

Turen började med hundra meter trätrappa:

Hundra meter trätrappa

Jessica fotar timmrad gruvgång

Monument över Copernicus. Guiden förmade oss att inte slicka på monumenten. Vi skrattade. "Jag skojar inte, folk försöker göra det" sa hon. Däremot var det tillåtet att slicka på väggar och golv.

Guiden berättar om gubbarna som hade som uppgift att elda upp metangas före varje arbetsdag. Känns lite som tejparna i serien Svenska slut.

John knackar på salt.

Sara tittar på en kung.

Gruvtomte. Alla monument är snidade av gruvarbetare.

Den stora katedralen. Gruvrabetarna var djupt religiösa, och många katedraler finns i gruvans gångar. Den här tog 70 år att bygga.

Saltfigur,

Stora katedralen igen. Allt är snidat i salt. Golv, väggar, kristallkrona, tak, tavlor och statyer,

Högt i tak.

Tunga timmerstrukturer ser till att allt inte rasar in.

Goethe var ett stort fan av sten och mineral.

Saltsjö. Här fick vi lyssna på Chopin.

130 meter. Det är fanimig djupt.

Och plötsligt hamnar man i en souverniraffär. Fortfarande 130 meter under jord.

Gänget tar en rast innan det är dags för uppstigning.

Johannes Paulus har en egen liten katedral.

Så dyker en souvernirshop upp igen. Fortfarande 130 meter under jord.

Tydligen ska det vara väldigt hälsosam luft i gruvan.

I hisskön på väg upp.

Hisschauffören.

Fyndiga t-shirts på östeuropeiskt vis.

Taxichauffören tog en sväng förbi Schindlers fabrik på hemvägen.

Sen åt vi lunch. Jessica fick vänta till sist, trots att hon var jättehungrig.

Jo, vi har ju jobbat också. Fast det behöver vi inte tala högt om.

Efter slitet var det förfest på Johns rum.

I jakten på middag. Här åt vi absolut inte.

Det här ser bättre ut än halmkaniner, tycker Sara och Jessica.

Indiantema.

Förrätt på stativ.

Alla är lyriska över maten. Och John är gladast av oss alla.

Kött och potatis.

Tvivel.

José äter kött med kött och kött. Och en del annat.

Sara i mysbelysning.

Dretväder i Krakow. I den här staden trivs man bäst 130 meter under jord. Där är det varmt och torrt.