Fibre tip, bullet point

Jag har på sistone reflekterat ganska mycket över vad jag borde göra av mitt fotograferande. Tänkt att jag borde följa alla de kloka råden om hur man blir framgångsrik. Hitta en stil och hålla mig till den. Skaffa blixtar och reflektorskärmar och bli en jävel på ljussättning. Organisera min hemsida. Söka uppdrag. Allt sånt som man blir erkänd konstnär av. Nej just ja, porträttfotografslav kanske det heter.

Och sådär har resonerandet rullat på.

Sedan loggade jag in på mitt gamla Lomography-konto och hittade det här anspråkslösa albumet. Då slog det mig att det är mycket roligare att bara trasha gammal film. Ingen prestationsångest. Inga krav på något nyskapande. Bara rekreation. Ingen press (i dubbel bemärkelse).

Härmed är det beslutat. Drömmen om att bli yrkesfotograf är inte längre någon dröm. Drömmen om att vara en välmående hobbyfotograf som fotar vad fan han vill är verklighet. Det här är jag. Det här är bildpunk.

Och har du gammal film som ligger och skräpar i lådorna, så skicka den till mig. Kanske får du se den på ett vernisage någon gång. Kanske inte.