Trendträning och hastighetsrock

Det finns arg musik som gör mig glad, och det finns glad musik som gör mig arg. Den sistnämnda följer närmast. På jobbet lyssnar vi mest på en lokal kommersiell radiostation. Radiostationen i fråga har någon gång i veckan mage att spela Kärlekens Vampyrers ekivoka 80-talshit Lilla hjärtat (varning, NSFW, med naken Scorupco och grejer. NSFMENTALTVÄBEFINNANDE heller för den delen) Låtfan i fråga har mage att sätta sig på hjärnan varje jävla gång jag har hört den. Vedervärdigt. Akta er vampyrjävlar, för jag vet vilka ni är, och jag har vässat min träpåle.

Som tur är finns då den förstnämnda musiken till hands; arg musik som gör mig glad. För närvarande tvättar jag öronen med Peter Pan Speedrock.

Så till det där med träningen. Förut gick jag och lyfte skrot (nåja, drog i linor med sjukpensionärsvikter fastbundna i ändarna) på KMTI, där testosteronet flödade fritt bland tighta linnen, stora biceps och allmänt uppumpade trendiga människor. Sedan årsskiftet håller jag till på Previa, i andra änden av stan. Där drar jag i mina linor tillsammans med insjunkna bröstkorgar, kulor på magar och en allmänt lugn stämning. Passar en folkskygging som mig utmärkt. Att stor del av tiden vara helt ensam i lokalen är inte fy skam det heller. Kanske inte så bra för Previa, men jag blir tillräckligt motiverad till träning för att lagom till beach 2010 komma att se ut som om jag har knaprat ryssfemmor sen älva brann.

Adidasbrallorna med knappar i sidan var trendiga som fan sommaren 1996. Men så har jag NOFX i lurarna också.