Everything louder than everything else

Det var en magisk afton i fredags. En högljudd och hård magisk afton. Motörhead gästade Karlstad, och trängde in sig på Nöjesfabriken av alla ställen. Lemmy och hans följe är inte direkt purunga längre. De har rent av gått och blivit gamla, men absolut inte gamla och trötta. De är gamla och härdade. Lemmy vrålade precis som han alltid har gjort. Det är få artister som har lyckats hålla exakt samma stil sedan i stort sett tidernas begynnelse. Motörhead är ett stycke levande och väl bevarad rock'n'roll-historia. Rock'n'roll-historia som jag fick vara med och ta del av. De inledde hårt, fortsatte hårt, varvade ner ett par minuter med Whorhouse Blues, och avslutade stenhårt med Ace of Spades och Overkill. I slutet på Overkill slänger Lemmy upp sin bas på axeln som ett gevär, tokspelar och siktar på oss hoppande värmlänningar. Sedan går han lugnt bak till sin förstärkare, lutar basen mot den, vrider nonchalant upp volymen på max, går fram till scenkanten där bandet tackar för sig. Bandet går ut ackompanjerade av en vansinnesbasrundgång utan like. Rundgången dånar i minuter, sliter försärkarens innre i stycken, tills ljudteknikern förbarmar sig över den och låter den tystna.

You can't mess with Doctor Rock.

Tävling: Hitta Mikkey Dee