Jag springer för livet

I vintras kom jag på att det där med att springa, det är nog inte så tokigt. Precis utanför husknuten passerar nio mil asfalterad gammal järnväg. Den blir bra att springa på, tänkte jag. Så, jag började med att springa en kvart söderut för att sedan vända hemåt. Som omväxling sprang jag norrut vissa dagar. Ökade efter ett tag på löptiden lite. Men springa är inte roligt, och springa på en spikrak asfaltssträcka gör det inte bättre. Jag började komma av mig. löpturerna blir mer och mer sällsynta. Men så slog det mig, på andra sidan huset finns motionsspår. Belysta barkbanor i olika längder. Det blir bättre att springa på tänkte jag. Men även en barkbana tappar sin magi efter ett par varv. Så i lördags, när jag uttråkad släpade mig fram i spåret, slogs jag av en ny tanke; man måste inte följa ett förutbestämt spår. Sekunden senare vek jag av på första bästa skogsstig.

Stigar finns gott om här ute i skogen. Ikväll har jag varit ute på en ny runda och med pinfärsk spellista navigerat genom snår, hoppat över stock och snubblat över sten. För första gången någonsin var det roligt att springa! Stigar och snår finns så gott om här, så det lär dröja innan jag vägarna börjar kännas bekanta och uttjatade.