Lomo söker sina rötter i öst

Digital bildhantering är praktiskt i många avseenden. Det för även med sig att allt ska dokumenteras och publiceras i samma ögonblick det sker. Helst ska man live-strömma hela sin tillvaro via samtliga Internets mötesplatser, och sedan digitalt lagra eländet så det som riskerar glömmas bort ständigt finns i sin ursprungliga form.

Nu vill jag inte sticka ut hakan och säga att den överdistribuerade digitala tillvaron är någonting förkastligt vi alla borde sluta med. Det jag vill säga är att i alla fall min kreativitet går i väggen då och då, och jag behöver ett andningshål ibland. Ett lite lugnare och mer behärskat arbetsflöde.

Mitt behärskade och lugna arbetsflöde ser ut som följande:

1. Ett tjugotal gamla analoga kameror ligger spridda i huset.

2. Några laddas med film.

3. Ibland får en eller annan följa med på utflykter, för att därefter återgå till att ligga spridda i huset.

4. Då och då blir en film full, laddas ur sin kamera och blir liggande i någon väska eller jackficka.

5. En obestämd tid senare framkallas filmen, och förvaras efter det under obestämd tid i lådor, väskor, jackor med mera.

6. Här sker en viktig del i processen. Då och då hittas filmen, studeras, ådrar sig ålderstecken så som repor och damm, för sedan förflyttas till annat förvaringsutrymme.

7. Förr eller senare hamnar filmen i en scanner för att till slut få göra sin del i mediabruset.

Ungefär så har vägen hit sett ut för den bunt repiga Lomo-bilder från en resa till Prag hösten 2009 som nu presenteras.