Storstad

Som Maijk påpekade igår; Skoghalls skyline börjar bli maffig nu.

Planket

I helgen var det fotoutställning 217 fotografer samsades på det dryga 200 meter långa träplanket vid Majvallen i Göteborg. Riktigt trevligt var det, och en stor variation av fotografer. Det var bra fotografer, dåliga fotografer, fotografer med känsla för bilder, fotografer utan känsla för bilder. Mörka bilder, ljusa bilder och några fluffiga rosa puttenuttiga också. På min meter satt 15 av mina alster och en handfull visitkort omsorgsfullt uppspikade. En hel del visitkort gick åt, och många stannade upp och tog sig god tid att titta på bilder.

Affischering förbjuden, men det gick visst bra ändå.

En plankgranne ett par meter bort tar sig en kafferast.

Jenny blev attackerad av brännässlor.

Ett gäng glada och berusade festivalbesökare stannade till och kikade. Killen till vänster kommenterade att jag var ful, men mina bilder var snygga, och frågade om han kunde få köpa en. Innan han hann avsluta meningen hade jag fått fram en tång och ryckt ur spikarna till bilden han spanade in.

Sen firade vi.

När vi firade som bäst kom en mystisk snubbe och smygfotade oss genom planket.

Jag tog sats och attackfotade honom.

En fotograf hade en Honda med flames. Óli och Jenny är djupt avundsjuka.

Kvinnan i rött kastade då och då nervösa blickar åt mitt håll. Det kanske hade nåt att göra med hammaren jag hade i handen.

Óli är glad och nöjd, eftersom Lotta just har räddat hans liv genom att varna honom för getingen i ölen.

Lotta är också glad och nöjd, eftersom hon just har räddat Ólis liv genom att varna honom för getingen i ölen.

Så en bild till Maijk; här är den lilla sportiga bilen vi såg.

För oss som inte tyckte MC-Hammer och Vanilla Ice var så coola

För 19 år sedan började jag skolan. Steg på små taniga nervösa ben in på Lillängsskolan, och klev över tröskeln till sex års systematisk mobbing. Samma år släppte The Offspring sin självbetitlade debutskiva. Och för bara en halvtimme sedan insåg jag att just The Offspring har funnits vid min sida i snart tjugo år. I mitt huvud har det aldrig varit riktigt rumsrent att lyssna på Offspring, jag har alltid ansett dem lite för menlösa och lite för mycket sell-outs för att tillåta mig tycka om dem. Men sanningen är jag började skolan ackompanjerad av Jennifer lost the war, gick i högstadiet till Self esteem, och jag blev faktiskt man till The kids aren't alright.

Med ett sådant soundrack till sitt 90-tal, är det då konstigt att man har utvecklat ett visst mått av opolerad cynisk gubbgrinighet?

She was only six years old
Left to die by strangers

I may be dumb, but I'm not a dweeb
I'm just a sucker with no self esteem



What the hell is going on
The cruelest dream, reality

För övrigt har jag haft Ministry - Jesus built my hotrod på hjärnan i snart fem dagar. Som jag förklarade för Maijk tidigare idag tycker jag speciellt strofen "bing bing bang a bang a bang bing bong bing a bing bang a bong binga bing a bang a bong bong bing bong bing banga bong" är väldigt välformulerad och poetisk.