VM i ilska över cyklar

Efter en agressiv ordväxling med en cykelhandlare har just en gammal text fått svidande relevans. Cykeln är ny, vägen är en annan, men ilskan är den samma, och kedjan stannar aldrig på dreven två kilometer i sträck. En ondskefull förbannelse vilar över mig och mina cyklar.

Hösten 2001 kan jag tänka mig att följande är skrivet.

VM i kast med cykel

En berättelse i fem avdelningar om vardaglig frustration över trafik.


Del ett, relevant bakgrundsinformation om hem och skola:

Jag bor i Skoghall, en mil söder om Karlstad. Jag läser vid Karlstads universitet, som befinner sig 15 kilometer ifrån min bostad. Jag cyklar dit nästan varje dag, det är inget jag njuter av. Vissa dagar kan jag låna en bil av mina föräldrar, men bensin kostar pengar. Jag skulle även kunna åka buss, men det skulle kosta mig 56 kronor per dag. Inget som en student har råd till. Till saken hör att vägen till skolan inte är plan fin cykelväg. Det är en konstant uppförsbacke, som slutar i en brutal uppförsbacke. Alla som någon gång har cyklat till Kronoparken vet precis vad jag menar. Den sista backen tar tio minuter uppför och tre minuter nerför. På nervägen ligger man oftast i samma hastighet som bilarna bredvid.

Del två, min cykel:

Till saken hör att min cykel inte är nordeuropas snabbaste farkost. Min cykel är ingen lättcyklad mountainbike, den är inte heller en lättrullande treväxlad herrcykel, den är inte ens en bekväm gammal damcykel. Min cykel är en totalt oväxlad militärcykel, och tro nu för Yngves skull inte att det är en sån där lättcyklad militärcykel med smala 28-tumshjul. Nej, min cykel är en riktigt gammal militärcykel, med ballongdäck och hela köret. Jämfört med den vanliga medelcykeln känns det ungeför som att cykla konstant i lös sand. Den väger dessutom fruktansvärt mycket och såväl hjul som ram är snea och vinda, detta faktum gör att om man cyklar för fort hoppar kedjan av kugghjulet och kilar fast sig under en skruv. (På grund av detta går det inte att trampa i nerförsbacken). Dessutom är fjädern i bakhjulets nav trasig, vilket medför att när man väl fått cykeln att gå framåt är det bäst att inte sluta trampa, detta leder i sin tur till att cykeln är livsfarlig att cykla på där det finns korsningar.

Del tre, 2002-09-10:

Morgonen börjar med att jag vaknar, lätt frustrerad av den gälla klocksignalen. Efter en snabb dusch och utebliven frukost ger jag mig iväg på den rostiga gamla järnfarkosten. Den första milen förlöper ganska smärtfritt, bortsett från en hel del motvind och att cd-spelaren hackar i nästan varje låt. När den milen är avklarad börjar det gå utför. Det hela börjar i en korsning på Lamberget. Jag kommer från höger och har grönt ljus, en bil kommer från vänster och tvärbromsar bredvid mig samtidigt som föraren slänger sig på tutan. Eftersom jag har cyklat en mil, är allmänt småfrustrerad och dessutom har alla världens trafikregler på min sida blir jag asförbannad. [Läge nummer ett för världsrekordkast med stentung cykel]. Jag lyckas precis trycka ner min impuls att kasta cykeln på den klarblå BMWns motorhuv. Istället nöjer jag mig med att cykla onödigt långsamt över gatan, samtidigt som jag skickar upp en arg knytnäve i luften och sammanbitet stirrar framåt.

Cykelturen fortsätter med mig muttrandes argt om överklassjävlar som inte borde ha körkort. Hittils har jag inte haft ett trafikljus på min sida, jag har varit tvungen att stanna i varenda korsning, och sedan trampa luft i en halvminut innan navet låser sig så att jag kan fortsätta cykla. [Läge nummer två, tre och fyra för världsrekordkast med stentung cykel].

Nu kommer ju självklart den hatade Kronoparksbacken. Jag kämpar mig uppför den, och blir sjösvett. [Läge nummer fem för världsrekordkast med stentung cykel]. Nu har jag cyklat i 50 minuter.

Skoldagen, som för övrigt är en och en halv timme lång, förlöper snabbt och smärtfritt. Snart sitter jag på cykeln igen.

Nerförsbacken går, trots cykelns ihärdiga wobblande, lätt och smidigt. Efter backen blir det värre. Jag börjar trampa för tidigt, katastrofen är ett faktum. Kedjan hoppar och fastnar. [Läge nummer sex för världsrekordkast med stentung cykel]. Jag svär tyst om svenska försvarets låga standard samtidigt som jag förgäves pillar med kedjan. Jag ställer cykeln upp och ner för att kunna jobba bättre. Vid det här laget är mitt enda par hål- och fläckfria jeans nerfläckade med olja. [Läge nummer sju för världsrekordkast med stentung cykel]. Jag inser att loppet är kört, jag kommer inte att få loss kedjan. Efter hård spark ligger cykeln mitt i vägen. En förbipasserande äldre dam tittar förskräckt på mig. Jag plockar upp den sargade cykeln och börjar gå mot hamnen, där jag vet var jag kan få tag i de verktyg som behövs.

Nu står jag inför fem kilometers promenad. Detta i sig är väl inte så farligt. Tyvärr börjar cd-spelaren hacka igen. [Läge nummer åtta för världsrekordkast med stentung cykel]. När cd-spelaren börjar hoppa måste man starta om den för att den inte ska hoppa i all evighet. Eftersom jag har händerna fulla i olja vill jag inte börja gräva runt i väskan, så jag accepterar mitt öde och går med arga steg mot hamnen.

Under promenaden lyckas jag nätt och jämt stå emot impulsen att helt sonika hiva cykeln över ett broräcke. [Läge nummer nio för världsrekordkast med stentung cykel]. Jag råkar även ut för ett par bilar som inte stannar för mig när jag ska passera ett övergångsställe. [Läge nummer tio för världsrekordkast med stentung cykel].

Till slut har jag tagit mig fram till hamnen. Jag hittar de verktyg som behövs för att få loss hjulet och kunna lirka loss kedjan. När allting sitter på sin plats kan jag äntligen tvätta händerna och starta om cd-spelaren. Några gånger under sista biten av hemvägen känner jag hur kedjan är farligt nära att hoppa av igen. Jag tar mig ändå till slut hem på den stackars cykeln.

Om kedjan hade hoppat en gång till kan jag garantera att cykeln numera skulle befinna sig på klarälvens botten.

Del fyra, min inköpslista:

¤Skiftnyckel.
¤Kardandriven cykel.
¤Busskort.
¤Mp3-spelare som inte kan hacka.

Del fem, livets öde:

Imorgon kommer hela proceduren upprepas.