Dom får aldrig mig

Efter ett par veckor av hysteriskt lyssnande på 16 Horsepower slog musiksuget abrupt över till punk, och nu dånar Asta Kask-samlingen Kravallsymfonier 78-86 i lurarna. Inte mycket till struktur här inte.

Nog om musik. Nu ska jag berätta om en söndagspromenad för ett par veckor sedan.

Grundförutsättningar:
1. Det vankades kvällsmat hos Lottas mamma i Skåre, cirka 15 kilometer härifrån.
2. Det finns ett par gamla pilgrimsleder här i skogarna, varav en, enligt informationsskyltarna i Dyvelsten ska gå mot Skåre.
3. Jag var rastlös.

Så jag hängde kameran på axeln och traskade mot Dyvelsten, där jag tänkte att jag skulle hitta leden. Det gick en gammal grusväg nedanför stora bilvägen som jag började promenera på. Efter en stund tätnade skogen och grusvägen övergick i två djupa hjulspår i vägen. Och samtidigt som skogen tätnade, tätnade även myggsvärmarna. Och det är inte vanliga timida trädgårdsmygg vi pratar här, det är elaka mygg. Troligt en extremt aggressiv art av malariamygga som har avlats fram med hjälp av gener från mördarbin. Det var som att befinna sig i fel del av en brittisk pub under en berusad dart-turnering. Så med 12 kilometer kvar började jag öka tempot och småjogga längs det som nu var en ganska ruffig skogsstig.

Sedan stod en skylt mitt i vägen, och strax försvann det högra hjulspåret. Samtidigt som skogen tätnade, tätnade även myggsvärmarna. Och det är inte vanliga timida trädgårdsmygg vi pratar här, det är elaka mygg. Förmodligen är det en extremt aggressiv art av malariamygga som har avlats fram med hjälp av gener från mördarbin. Det var som att befinna sig i fel del av en brittisk pub under en berusad dart-turnering. Så med 12 kilometer kvar började jag öka tempot och småjogga längs det som nu var en ganska ruffig skogsstig.

Skogen glesnade lite, och stigen gick ner längs den smala älvstranden, samtidigt som bilvägen till höger gick ovanför en brant sluttning, cirka tio meter över mitt huvud. Myggen bestod, jag småjoggade fortfarande, och plötsligt försvann stigen. Istället joggade jag nu i meterhögt sly. Samtidigt kröp den branta sluttningen närmare, och älvbanken smalnade av.

Här någonstans började jag fundera över innehållet i de informationsskyltar, vilka jag bara hade läst rubrikerna på, och fantiserat ihop en passande fortsättning till. Att det hade varit en pilgrimsled här för 1000 år sedan antydde troligtvis att den inte hade varit underhållen och röjd sedan pilgrimstiden. Att det där jag nu befann mig inte fanns ett spår av vandringsled hade nog sin förklaring i att leden växte igen för 970 år sedan, och det inte alls var rekommenderat att försöka vandra längs den år 2009.

Efter dessa funderingar fann jag mig ståendes i den branta och porösa jordsluttningen, eftersom älvbanken nu helt hade försvunnit. Jorden under mina fötter rämnade för vart tredje steg, och jag förberedde mig mentalt med strategier för att hålla kameran torr i det ögonblick en liten jordlavin skulle skicka mig rakt ner i Klarälven.

Men ett 50-tal meter senare hade någon omtänksam själ grävt upp en fotbred kant att gå på, och jag kände mig tämligen trygg en stund. Men det blev en kortvarig trygghet. Snart var sluttningen brantare, högre och porösare än någonsin tidigare, och jag stod inför ett vägsjäl. Jag hade här flytt från mygg i över en timme, och kände inte riktigt för att vända om. Så, jag tog sats (så mycket det går i en rasande jordsluttning), knep tag i en tall, och med hjälp av den klättrade upp för sluttningen, och fortsatte återigen springa från mygg, nu längs bilvägen.

Efter ytterligare en halvtimmes flykt från mördarmyggen genom snår, längs landsväg och på en något mer vältrafikerad skogsstig än tidigare såg jag en skylt som nästan fick det att tåras i ögonen på mig.

Jag joggade i ytterligare cirka en kvart, innan Lotta kom och mötte mig strax utanför grava, där jag äntligen hade tagit mig ut på en asfalterad, bred, och promenadvänlig väg. Trött, svettig och knottrig av myggbett rasade jag ner i passagerarsätet. Aldrig förr har jag blivit så glad över att få sätta mig i en rostig Skoda Felicia som luktar blöt hund.

Slutsats: Läs hela informationsskylten innan du ger dig ut på en pilgrimsvandring.